Mystery Mans Memoarer, Kapitel II
Så var det då dax för det andra kapitlet i mina berömda memoarer. I det första avhandlade jag min späda ungdom och gav en liten teaser på vad man kan vänta sig i kapitel 2 (detta kapitel).
Som små snorungar ofta gör så växte jag upp och skaffade mig en "bästis" Mr. G. Vi kallar honom Mr. G för att Gunnar vill nog vara anonym. Jag nämnde mopeder i förra kapitlet men innan det så ägnade vi oss mest åt bilar. Ja, bilar och bilar, det fick begränsas till ett årligt besök på Hot Rod Show och kärror och Revell-byggsatser.
Om Hot Rod Show finns inte mycket att säga mer än att vi lyckades får både Picko Trobergs och Joakim "Jocke" Bonniers autografer. Detta måste då varit en bit innan 1972 för det var det året Jocke Bonnier la hjälmen på hyllan för gott och bytte rejsoverallen mot en träfrack. Det gick, bokstavligen, åt skogen i 200+ km/h på Mulsannerakan i Le Mans 24-timmars. Skit när sånt händer. Nog om det.
Men vi var lite för unga för att framföra motorfordon utan att riskera rådiga ingripanden från "farbror blå" (som poliserna kallades på den tiden) och eftersom TV knappt var uppfunnet och Microsoft ännu inte släppt nån X-Box fick vi acceptera verkligheten och göra det bästa möjliga av den.
I närheten av Mr Gs bostad fanns en hyfsad backe där inga bilar fick köra så iden att använda gravitation som drivkraft dök upp. Ett par kärror knåpades ihop. Den mest avancerade hade ratt och "riktig" styrning (som jag tror Mr Gs stabbe (farsa (pappa alltså)) snodde ihop). Så vi släpade kärrorna upp för backen och lät sedan gravitationen ta oss upp i hastigheter som gjorde oss till en fara för allmänheten utan att bryta mot nån annan lag än möjligen "vårdslöst beteende". Goda tider!
Sen bar det sig inte bättre än att ett gäng gubbar (och möjligen gummor) som kallade sig "Hell Drivers" hade en show på Skarpnäcksfältet (om jag inte missminner mig).
Skarpnäcksfältet var på den här tiden ett gammalt flygfält där man hade biltävlingar och liknande emellanåt och övriga tider huserade en segelflygklubb där. I östra kanten fanns det också nån sorts "motorgård" med motorcyklar (jag såg aldrig nån bil där) och där fanns också en liten improviserad crossbana där motorcyklarna rastades under de sällsynta stunder då dom fungerade.
Vi var för små för att delta men inte för små för att cykla dit och begapa.
Men "Hell Drivers" var det. Vi, jag och Mr G var där och tittade på med stora runda ögon. Dom hoppade mellan ramper, körde på två hjul, krockade och betedde sig allmänt allmänfarligt.
Och vad tror ni sen händer när två påverkbara ungar får se detta.
Vi hade kärrorna. Vi hade backen. Vi hade t.o.m. en gammal störtkruka, som förmodligen skyddade lika bra som ett durkslag men....
Så vi snickrade ett par ramper, ställde dom längst ned i backen med ett par meters mellanrum och drog upp kärran. Ramperna var inte mer en ett par decimeter höga men jag är ganska säker på att den här "detta vi måste testa"-attityden inte hade sanktionerats av våra föräldrar.
Märkligt nog gick det ganska bra. I första hoppet hoppade vi längre än beräknat men det var bara att flytta "landningsrampen". Att hoppet lika gärna kunde varit för kort begrundade vi inte alls.
Men ramper blev lite fjantigt, Hell Drivers hade ju krockat bilar, så det borde vi också göra.
Så vi snickrade ihop en kärra vars enda uppgift var att gå sönder. Vi var kloka nog att inse att det enklast uppnåddes med minimalt användande av fästelement (spik och skruv). Sen ställde vi den på tvären längst ned i backen, drog upp den andra kärran, tryckte ned störtkrukan över öronen och skred till verket.
Antiklimaxen i den här berättelsen är att vi inte skadade oss ett dugg. Inga brutna nackar, ben, eller fingrar. Inte ens ett skrubbsår. Kärran, vars uppgift det var att gå sönder, gick sönder. Så var det med den saken.
Och så var det Revell bilbyggsatser. Mr. G. var en fena på bilbyggsatser. Han hade säkert ett 20-tal snyggt hopsatta och lackade stående på sitt rum. Själv fick jag ihop en 5-6 stycken. Mest kommer jag ihåg en som hette Tijuana Taxi (den hade ingen som helst likhet med den legendariska dragracern Tijuana Taxi, som lär vara byggd på en 1974 Ford Maverick) men var rätt kul. Mina bilar var rätt klantigt hopsatta med limkladd här och där men dom fick i alla fall en hedersplats på nedersta hyllan i en sån där vägghängd string-hylla som var så inne då.
 |
Dålig förvaring
för modellbilar. |
En eftermiddag när jag kom hem hade en av de övre skruvarna som höll stringhyllan lossnat och bilarna åkt i golvet, tätt följda av alla böcker som stod på de övre hyllplanen. Universum hade gett mig ett klart och tydligt budskap som inte kunde missförstås ens av en ung man som jag så där slutade min modellbyggarkarriär.
De modeller som jag i fortsättningen byggde var i huvudsak avsedda att sprängas med kinapuffar. Det gäller att förekomma universum.
Vi slutatde väl med kärror i 10-11årsåldern, det var lite barnsligt. I stället byggde vi en cykelbil. Den var nästan värd ett kapitel i sig. Måste ha vägt 100kg, typ, byggd av tvåtumfyra (som man sade då) och med rattstyrning, egenhändigt hopknepad. Nu bar det sig inte bättre än att när vi var klara så "upptäckte" vi att när man vred ratten åt höger så svängde cykelbilen åt vänster. Intressant. Men vi lät oss inte nedslås av det, "det är väl bara att komma ihåg" tyckte vi.
Efter ett antal frontalkollisioner med träd (det är otroligt svårt att arbeta bort ryggmärgsreflexer) så byggde vi om styrningen.
Under den här perioden tyckte vi att allt som inte hade 4 hjul, V8 och kom från väster var totalt ointressant. Detta trots att vi bara hade en dimmig uppfattning om vad en "V8" egentligen var.
Mopeder var löjligt och motorcyklar meningslösa. Vi skulle minsann vänta och skaffa oss "riktiga" åkdon när tiden var inne. Ack vad dumma vi var.
Men när moppeåldern väl började närma sig på allvar och det verkligen presenterades en möjlighet att framföra motordrivna fordon försvann de här ideerna som i ett nafs. Men det får bli nästa kapitel. Kanske.
