Jag har märkt att jag har en tendens att skjuta upp saker som jag borde göra. Det finns alltid annat som kommer emellan och jag börjar tycka att det är jävligt störande.
Nu har jag i alla fall fått veta att det finns en psykologisk term för detta, "prokrastinering". Det måste innebära att jag varken är den enda eller den första som har det här problemet. (Om jag vore den enda vore jag ju per definition också den första).
Det är i alla fall ett beteende som jag skall sluta med. I morgon.
/Mystery Man
torsdag 24 november 2011
onsdag 23 november 2011
En nära-döden upplevelse
Jag hade för ett par år sedan en nära-döden upplevelse.
En kompis hade köpt en båtmotor med vidhängande båt. Eller "vrak" kanske är en bättre benämning på flytetyget. Men vraket flöt och motorn fungerade bra så vi bestämde oss för att ta en tur ut på fjärden och hitta en ö, grilla lite, pimpla lite öl och åka hem igen.
Sagt och gjort, vi lastade oss och ölen i båten och drog ut på det våta.
Dagen förflöt med öl, solsken och skitsnack och det blev dax att tänka på hemfärden. Vi skuttade ner i båten och åkte tillbaka.
Väl framme förtöjde vi och gick upp till våra bilar, som stod parkerade ett par hundra meter från båten, snackade lite till och så åkte alla hem till sitt utom ägaren som gick ned för att fixa nåt på båten.
Inte mycket till "nära-döden upplevelse" tycker du kanske. Men si det var det visst det! När jag träffade båtägaren nån vecka senare berättade han att när han kom ned till bryggan igen hade båten sjunkit.
Jag kan inte påstå att denna nära-döden upplevelse har förändrat mig som människa eller min syn på livet i nån större utsträckning.
/Mystery Man dör nästan
En kompis hade köpt en båtmotor med vidhängande båt. Eller "vrak" kanske är en bättre benämning på flytetyget. Men vraket flöt och motorn fungerade bra så vi bestämde oss för att ta en tur ut på fjärden och hitta en ö, grilla lite, pimpla lite öl och åka hem igen.
Sagt och gjort, vi lastade oss och ölen i båten och drog ut på det våta.
Dagen förflöt med öl, solsken och skitsnack och det blev dax att tänka på hemfärden. Vi skuttade ner i båten och åkte tillbaka.
Väl framme förtöjde vi och gick upp till våra bilar, som stod parkerade ett par hundra meter från båten, snackade lite till och så åkte alla hem till sitt utom ägaren som gick ned för att fixa nåt på båten.
Inte mycket till "nära-döden upplevelse" tycker du kanske. Men si det var det visst det! När jag träffade båtägaren nån vecka senare berättade han att när han kom ned till bryggan igen hade båten sjunkit.
Jag kan inte påstå att denna nära-döden upplevelse har förändrat mig som människa eller min syn på livet i nån större utsträckning.
/Mystery Man dör nästan
måndag 21 november 2011
Är snickare idioter????
Köpte en gersåg idag, eftersom min gamla sett bättre dar och jag ännu inte är klar med huset (som varje villaägare vet så är en villa egentligen inte en bostad utan mer ett arbetsläger).
Valet föll på en Makita, inte för att jag egentligen behöver en så bra gersåg men dels har jag råd och dels känns det så mycket bättre att jobba med bra grejer. Och alla mina Makita-verktyg har överlevt en massa DeWalt, Bosh och annat jag inhandlat. Utom min första Makita skruvdragare som jag fick pensionera efter 20 år för att NiCd-batterier inte längre gick att uppbringa.
Min nya Makita hade en finess: en laserlinje som visar var vänstra kanten på snittet går så man slipper fälla ned klingan och mäta mot den. Riktigt bekvämt.
Vad har då instruktionsboken att säga om den finessen?'
Jo:
"Om det är svårt att se linjen p.g.a. solljus, flytta in maskinen i skuggan".
Va! Nähä! Skulle det verkligen fungera?
Detta utmärkta tips finns dessutom med upprepat ytterligare en gång i manualen. Makita räknar uppenbarligen inte med att en normalbegåvad snickare skall fatta detta på egen hand.
Det påminner om råd som "När ni städar efter barnkalas, stick hål på ballongerna så tar dom mindre plats i soporna" eller "när ni diskat kastrullerna, häll ur sköljvattnet innan ni torkar så blir torkhandduken mindre blöt" eller "När ni använder en gassvets, kliar er inte i örat med munstycket om svetslågan är tänd".
Dom borde inte behöva ges.
/Mystery Man Sågar Sågens Manual
PS. Ärligt talat vet jag ju inte. Kanske har Makita rätt. Kanske är snickare i allmänhet idioter. Jag känner inte så många och även om just dom jag känner inte verkar vara överdrivet svagsinta så kanske dom är genier jämfört med övriga i sitt skrå. Vem vet.
Valet föll på en Makita, inte för att jag egentligen behöver en så bra gersåg men dels har jag råd och dels känns det så mycket bättre att jobba med bra grejer. Och alla mina Makita-verktyg har överlevt en massa DeWalt, Bosh och annat jag inhandlat. Utom min första Makita skruvdragare som jag fick pensionera efter 20 år för att NiCd-batterier inte längre gick att uppbringa.
Min nya Makita hade en finess: en laserlinje som visar var vänstra kanten på snittet går så man slipper fälla ned klingan och mäta mot den. Riktigt bekvämt.
Vad har då instruktionsboken att säga om den finessen?'
Jo:
"Om det är svårt att se linjen p.g.a. solljus, flytta in maskinen i skuggan".
Va! Nähä! Skulle det verkligen fungera?
Detta utmärkta tips finns dessutom med upprepat ytterligare en gång i manualen. Makita räknar uppenbarligen inte med att en normalbegåvad snickare skall fatta detta på egen hand.
Det påminner om råd som "När ni städar efter barnkalas, stick hål på ballongerna så tar dom mindre plats i soporna" eller "när ni diskat kastrullerna, häll ur sköljvattnet innan ni torkar så blir torkhandduken mindre blöt" eller "När ni använder en gassvets, kliar er inte i örat med munstycket om svetslågan är tänd".
Dom borde inte behöva ges.
/Mystery Man Sågar Sågens Manual
PS. Ärligt talat vet jag ju inte. Kanske har Makita rätt. Kanske är snickare i allmänhet idioter. Jag känner inte så många och även om just dom jag känner inte verkar vara överdrivet svagsinta så kanske dom är genier jämfört med övriga i sitt skrå. Vem vet.
lördag 19 november 2011
Nascar!
Jag är en stor fan av motorsport i allmänhet och helst MotoGP eller hojar, men jag tittar även på bilsport när såndant bjuds. Det finns dock ett undantag: Nascar. Jag har försökt förstå tjusningen med bilar som kör på kraftigt doserade banor runt runt runt ett ett par hundra varv men jag kan tamefaan inte se var som är spännande med saken. Det verkar som om den snabbaste bilen vinner. Eller den som trycker hårdast på gaspedalen vinner.
Så jag har gett upp på Nascar. Jag byter oftast kanal. Men av de ca fyratusensjuhundraelva Nascar tävlingar per säsong (har ingen koll på exakt hur många det är) går två (2!) på riktiga tävlingsbanor, så kallad "Road Course". Dom visade highlights från ett sånt lopp på TV och det var faktiskt lite kul. Helt plötsligt blev det en biltävling där taktik, utanför depån, och spårval börjar spela i alla fall lite roll och omkörningar förekommer. Visserligen har hela affären lite av Paralympics över sig, Nascar-bilar är lite som den oäkta avkomman av en F1:a och en lastbil, men det var heta fighter på sina håll. Nascar på en road course är ju också en kontaktsport nästan helt i paritet radiobilarna på Grönan. Detta bidrar till intrycket av paralympics men har också sin tjusning, på sätt och vis. Plåtslagarna i Nascar-teamen blir nog utbrända ganska snabbt.
Så, jag kan tänka mig att titta på Nascar, om dom kör på riktiga tävlingsbanor. Fast helst på sammandraget då, för dom håller på i över hundra varv.
/Mystery Man
Så jag har gett upp på Nascar. Jag byter oftast kanal. Men av de ca fyratusensjuhundraelva Nascar tävlingar per säsong (har ingen koll på exakt hur många det är) går två (2!) på riktiga tävlingsbanor, så kallad "Road Course". Dom visade highlights från ett sånt lopp på TV och det var faktiskt lite kul. Helt plötsligt blev det en biltävling där taktik, utanför depån, och spårval börjar spela i alla fall lite roll och omkörningar förekommer. Visserligen har hela affären lite av Paralympics över sig, Nascar-bilar är lite som den oäkta avkomman av en F1:a och en lastbil, men det var heta fighter på sina håll. Nascar på en road course är ju också en kontaktsport nästan helt i paritet radiobilarna på Grönan. Detta bidrar till intrycket av paralympics men har också sin tjusning, på sätt och vis. Plåtslagarna i Nascar-teamen blir nog utbrända ganska snabbt.
Så, jag kan tänka mig att titta på Nascar, om dom kör på riktiga tävlingsbanor. Fast helst på sammandraget då, för dom håller på i över hundra varv.
/Mystery Man
fredag 18 november 2011
Varför har jackor så många fickor?
Jag har slutligen hittat vår civilisations sista stora problem. Ett problem som fullständigt trotsar all logik och som inte kan förklaras i andra termer än att genpoolen har fått rejäla mögel-problem. I alla fall teko-industrins genpool verkar behöva en saftig dos med klor.
Vad är då problemet?
Jo, jackfickor. De två senaste jackorna har inhandlat har bägge fyra fickor framtill. Två på höger sida och två på vänster och bägge paren fickor överlappar. Dessutom finns det innerfickor och lite annat skit men det är inte problemet. Problemet är alltså de överlappande fickorna framtill. Det betyder att om man lägger t.ex. bilnycklarna i högra fickan och sedan vill ta fram dom så får man står där och gräva en stund innan man kommer fram till vilken av de två högerfickorna man lagt nycklarna i. Galet.
Jag har förgäves sökt en rationell förklaring till detta fick-fenomen men gått bet. Det enda rationella jag kan tänka mig är att det finns ett överskott blixtlås av i Asien (där jackorna tillverkas) som måste förbrukas för att marken där blixtlåsberget ligger behövs för att odla ris och föda befolkningen. Men det är egentligen inte logiskt eftersom en ökad befolkning bara leder till mer blixtlåstillverkning och ett större berg av blixtlås och svält som följd.
Äterstår då en variant av Gilette-fenomenet. Ni vet dom där rakhyvlarna med ständigt ökande antal rakblad per hyvel. Från början var det ett rakblad och sen blev det två för att "rakningen blir bättre". Nu har man väl bortåt fem blad och argumentationen har flyttats från "bättre rakning" till "fler blad", det vill säga en rakhyvel skall inte bedömas utfrån hur bra den rakar utan uitifrån hur många blad den har. Snart ser vi sju eller nio. The sky is the limit.
Denna logik kan enkelt flyttas över till jackor. Många fickor ---> bättre. Problemet är att om man lägger fickor på fickor så gör dom inte så stor nytta, man får inte plats med mer. Men det är inte ett problem i reklamens förlovade värd, förståss. Å andra sidan har jag, ärligt talat, aldrig sett reklam för jackor som anger hur många fickor den har så den teorin håller inte riktigt.
Då kan det vara som så att nån designer klantade sig och ritatde dit ett par fickor, ändrade sig och ritade dit ett par till, i en lite annan vinkel, sen klämde han/hon nöjd med sig själv en låda vin till och somnade. Och glömde att sudda bort dom första. Dan därpå har designern en krafig Ågren och ser i kors men skickar i alla fall iväg ritningarna till bortre Asien och eftersom barnarbetare sällan ifrågasätter givna order så tillverkades ett stort parti jackor med fyra fickor framtill.
När jackorna sedan anländer till affären undrar naturligtvis personalen hurihelvete designern tänkte, men med hänsyn till hans/hennes känsliga konstnärssjäl, och bakfylla, så säger dom inget.
In i affären kommer konkurrerande designers smygande för att spionera och får syn på dom fyra fickorna och tänker "SHIT! Fyra fickor! Och mina nya har bara två framtill. Ingen kommer vilja ha jackor med bara två fickor fram längre". Och så skickar dom iltelegram till barnarbetarna i Asien med order om att sy dit ett par fickor till på jackorna. Barnarbetarna undrar givetvis om västerlänningarna är riktigt kloka men dom är ju glada att bli av med lite blixtlås, så dom kan oldla mer ris, så dom säger inget.
Så måste det vara!
/Mystery Mupp Strikes Again.
Vad är då problemet?
Jo, jackfickor. De två senaste jackorna har inhandlat har bägge fyra fickor framtill. Två på höger sida och två på vänster och bägge paren fickor överlappar. Dessutom finns det innerfickor och lite annat skit men det är inte problemet. Problemet är alltså de överlappande fickorna framtill. Det betyder att om man lägger t.ex. bilnycklarna i högra fickan och sedan vill ta fram dom så får man står där och gräva en stund innan man kommer fram till vilken av de två högerfickorna man lagt nycklarna i. Galet.
Jag har förgäves sökt en rationell förklaring till detta fick-fenomen men gått bet. Det enda rationella jag kan tänka mig är att det finns ett överskott blixtlås av i Asien (där jackorna tillverkas) som måste förbrukas för att marken där blixtlåsberget ligger behövs för att odla ris och föda befolkningen. Men det är egentligen inte logiskt eftersom en ökad befolkning bara leder till mer blixtlåstillverkning och ett större berg av blixtlås och svält som följd.
Äterstår då en variant av Gilette-fenomenet. Ni vet dom där rakhyvlarna med ständigt ökande antal rakblad per hyvel. Från början var det ett rakblad och sen blev det två för att "rakningen blir bättre". Nu har man väl bortåt fem blad och argumentationen har flyttats från "bättre rakning" till "fler blad", det vill säga en rakhyvel skall inte bedömas utfrån hur bra den rakar utan uitifrån hur många blad den har. Snart ser vi sju eller nio. The sky is the limit.
Denna logik kan enkelt flyttas över till jackor. Många fickor ---> bättre. Problemet är att om man lägger fickor på fickor så gör dom inte så stor nytta, man får inte plats med mer. Men det är inte ett problem i reklamens förlovade värd, förståss. Å andra sidan har jag, ärligt talat, aldrig sett reklam för jackor som anger hur många fickor den har så den teorin håller inte riktigt.
Då kan det vara som så att nån designer klantade sig och ritatde dit ett par fickor, ändrade sig och ritade dit ett par till, i en lite annan vinkel, sen klämde han/hon nöjd med sig själv en låda vin till och somnade. Och glömde att sudda bort dom första. Dan därpå har designern en krafig Ågren och ser i kors men skickar i alla fall iväg ritningarna till bortre Asien och eftersom barnarbetare sällan ifrågasätter givna order så tillverkades ett stort parti jackor med fyra fickor framtill.
När jackorna sedan anländer till affären undrar naturligtvis personalen hurihelvete designern tänkte, men med hänsyn till hans/hennes känsliga konstnärssjäl, och bakfylla, så säger dom inget.
In i affären kommer konkurrerande designers smygande för att spionera och får syn på dom fyra fickorna och tänker "SHIT! Fyra fickor! Och mina nya har bara två framtill. Ingen kommer vilja ha jackor med bara två fickor fram längre". Och så skickar dom iltelegram till barnarbetarna i Asien med order om att sy dit ett par fickor till på jackorna. Barnarbetarna undrar givetvis om västerlänningarna är riktigt kloka men dom är ju glada att bli av med lite blixtlås, så dom kan oldla mer ris, så dom säger inget.
Så måste det vara!
/Mystery Mupp Strikes Again.
lördag 12 november 2011
MMM Kapitel VI
Mystery Mans Memoarer Kapitel VI
Motorcyklar
Som jag i tidigare kapitel låtit påskina så hade Mr. G. gått vidare till enduro på moppe-fronten. Fast det hette inte "enduro" då utan det mer svenskklingande "tillförlitlighet". När det så var dax för lätt motorcykel så föll hans val på en Monark 125 ISDT och eftersom jag alltid, nästan, härmade allt han gjorde köpte jag en likadan. Eller "köpte" är kanske inte helt rätt, snarare övertalade min allt för snälla föräldrar att köpa en åt mig. Om jag inte minns fel kostade hojen 5200 riksdaler och den kom i en platt låda så man fick montera på styre och lite annat själv. Som IKEA, ungefär. Fast av järn.
 |
| Eder hjälte på sin stolta springare, iförd tidsenlig skyddsutrustning. |
Jo, det är sant men det är faktiskt inte förbjudet att äga en hoj om man inte har körkort. Så det gjorde vi. Dessutom var vi larvigt laglydiga och skulle inte drömma om att köra dessa bestar utan sanktion från trafiksäkerhetsverket. Absolut inte. Fast starta motorn kan vi väl göra, bara för att höra, så vi ledde ut cyklarna på Årstafältet och kickade igång dom, bara för att höra hur dom lät. Och det gjorde dom. Prova att lägga i en växel kan väl inte vara så farligt? Nej det var det visst inte.
Sen gick det som det gick och även om vi, av respekt för sammhällets institutioner, eller möjligen av rädsla för att åka fast, höll en mycket låg profil.
Körskola och uppkörning med frånkörning
Livet var i många stycken enklare då och hade man MC-körkort fick man köra lätt MC (upp till 125cc) tills man fyllde 18 och sen fick man även köra tung MC (mer än 125cc). Jag och Mr. G. gick i körskola och fick köra på en liten 80-kubikare som var marginellt tyngre än en damcykel. Oerhört lättkörd även om väghållningen förmodligen också matchade en damcykel, men sånt begrep man inte då. Körskolan gick bra och teoriprovet likaså så då var det dax för uppkörning som, som idag, bestod av manöverprov följt av körande i trafik. Manöverprovet på 80-kubikaren var naturligtvis inga problem så då var det dax att köra i trafik.
Besiktningsmannen hade en radio men det var ur lag så instruktionerna var enkla, besiktningsmannen kör bakom och blinkade när han ville vi skulle svänga åt nåt håll. Uppkörningen skedde i Västberga i södra Stockholm och det bar iväg lägs E4an söderut. Vi låg i högerfilen och höll stadig fart. När vi närmar oss Bredäng inser jag att den här filen svänger höger och besiktningsmannen har inte gett tecken att svänga höger så jag lyckas i stista stund byta fil och köra vidare, rakt fram, på E4an. En snabb blick åt höger avslöjar att besiktningsmannen inte lyckades byta utan kör av mot Bredäng.
Om jag var nervös innan detta hände så kan ni kanske tänka er vilka tankar som for igenom en 16-årig ynglings huvud i den här situationen. Nej just det, inga tankar alls! Det första som slog mig var att jag borde åka tillbaka till Västberga, där vi startat och nöjd med den planen övergick nu allt fokus på att exekvera sagda plan. För dom som inte känner till det är det en bra bit till nästa avfart, mot Skärholmen, och det är inte en avfart där dom gjort det enkelt att vända tillbaka. Kom också ihåg att jag vid den här tidpunkten aldrig kört själv på en motorväg och hade absolut noll koll på hur man hittar längs vägarna.
Hur som helst hittade jag tillbaka till Västeberga, men jag har faktiskt ingen aning om hur. Väl där fick jag vänta länge eftersom besiktningsmannen naturligtvis trodde att jag stannat nånstans och väntade på honom (vilket hade varit det vettiga) så han hade farit runt och letat efter mig. Har var något irriterad och informerade mig om vad jag borde gjort, dvs stannat och väntat. Jag hade redan börjat misstänka att jag inte skulle få nåt körkort den dan och blev nu än mer övertygad om den saken.
Till min stora förvåning vart jag godkänd, och detta utan att köra en meter till. Så här efteråt inser jag att besiktningsmannen måste trots all blivit oerhört lättat när han såg mig. En borttappad, eventuellt förolyckad, körkortsaspirant är nog inget bra karriärsteg. Så nu kunde jag göra vägarna osäkra helt lagligt.
Mr G fick också körkortet den dan, utan incidenter.
Egenheter hos min MCB 125 ISDT
Det var nog en ganska pålitlig hoj på det hela taget men elsystemet var det kanske lite si och så med. Det liknade ett moppe-elsystem men var inte många olika spolar inanför svänghjulet utan en enda rosa plastklump som hade en tendens att ge upp ibland. Då blev man stående till dess en ny rosa plastklump inhandlats och skruvats dit.
Det skedde ett par gånger för mig och bland annat en gång i Bromma. Då fick jag leda hojen hem till Enskede genom stan. Fantastiskt vilka roliga kommentarer man får från gamla gubbar när man leder en hoj genom stan.
En annan egenhet var att det satt en "ljuddämpare" efter expansionskammaren. Den var fodrad med stålull som omedelbart blåste ut. Vi gjorde några försök att stoppa in ny stålull i den och t.o.m. montera egna dämpare men utan stor framgång. Det kan i och för sig sägas att vi kanske inte hade detta som högsta prioritet. Resultatet blev i alla fall att hojarna förde ett infernaliskt oväsen. Vi hade hund då och morsan hävdade att hunden alltid gick till ytterdörren och ställde sig att vänta på mig ca 5 minuter innan jag anlände.
En mindre kul egenhet var att växlarna hade en tendens att hoppa ur i de besvärligaste situationer. Ett tillfälle speciellt kommer jag ihåg när jag var på väg uppför en liten brant på 3-4 meter kantad med sprängsten. Nästan ända uppe hoppade växeln och jag och hojen dråsade bakåt. Givet all sprängstenen så misstänkte jag kraftigt att det var pärleporten nästa som gällde men jag landade mellan stenarna. Det var en obehaglig upplevelse men det var bara hojen och kaxigheten som fick några allvarligare törnar.
Och ibland tog bensinen slut. Vid ett tillfälle hade jag bråttom hem men fick stå och kicka hojen i flera minuter utan att nåt hände. Då slog det mig att det nog var soppan så jag slog på reserven (hojen hade soppakran av gammalt klassiskt moped-snitt). Jag kickade vidare men inget hände. Nu började jag bli rejält förbannad och fattade inte alls att problemet var att soppan inte hade hunnit rinna ner i förgasaren så jag lägger i tvåan och börjar försöka springa igång hojen. Fortfarande inget. Då springer jag igen och vrider på fullgas. Då startar hojen och eder hjälte hänger som en flagga i styret. Kontrollen är naturligtvis inte på topp i den situationen så hojen går omkull med undertecknad krampagtigt hängade i styret. Kullkörningen resulterar i en, möjligen elegant, framåtvolt och jag landar hårt på ändalykten. Var jag irriterad tidigare var jag topp tunnor rasande på hojen nu, sliter upp den, kickar igång och kör hem.
Väl hemma märker jag att byxbenet är blött. Närmare inspektion visar att det är blod som rinner från ett sår jag i höger skinka. Ärret från såret kan fortfarande sköjas, 40 år senare. Fast det är ju en kroppsdel som man lyckligtvis sällan har anledning att visa upp och om man mot förmodan skulle drista sig till detta är det nog hur som helst inte så viktigt hur vackert arschlet är.
Polares Hojar.
En polare hade en Maico 125, men kåpförsedd historia med slidmatad tvåtaktare som antogs gå utav bara helvete. Detta kunde sällan verifieras då den väldigt sällan startade som den skulle. Han köpte senare en gammal Husqvarna 360 med växel på höger sida och bromspedalen på vänster. Den måste varit från tidigt sextiotal eller rent av sent femtiotal men med sina 360cc så gick skitfort, tyckte vi. Den hojen framfördes utan lov från länsman och var "intressant" att köra med tanke på att man oftast växlade ned i stället för att bromsa när läget blev "prekärt", som det heter.
En annan kompis hade en Yamaha 125a med dubbelt så många cylindrar som våra men den var ändå ganska trött. Jag minns att vi hittade Fiat märken som passade precis över Yamaha-märkena på hans hoj. Dom klistrades snabbt dit och så for han runt ganska länge. Han hävdade att det genererade många frågor på bensinmackarna när han rullade in med sin Fiat-Yamaha. Detta minne fick mig att småle en del åt de Fiat-sponsrade Yamaha cyklarna som Rossi och Lorenzo körde i MotoGP för ett par år sedan.
Bensinmackarna
Bensinmackar ja. Vid det här tiden började det dyka upp sedelautomater på mackarna. Jag kommer ihåg att för en tia fick man sju liter och det fyllde precis tanken på MCBn. Sist jag fyllde upp bilen gick det på nära tusenlappen. The times they are a-changing, som han Dylan sjunger i den gamla visan...
Det låg vid den här tiden en underbar gammal mack vid Bolidenplan som sålde olja på lösvikt (det förekom då) men som revs i slutet av åttiotalet för att ge plats åt ett kontorshus som aldrig blev byggt eftersom stålarna helt plötsligt tog slut i fastighetsbranchen. Det var en mack byggd på femtiotalet i vad som måste ha varit en riktigt ultramodern stil då det begav sig. Fasaden var elegant utsvängd och hela byggnaden såg lite ut som om den var förberedd på att ta emot de där flygande bilarna som man på femtiotalet var säker på skulle finnas trettio år senare. Macken ersattes av ett provisorium som skulle finnas ett par år innan det fantastiska huset som aldrig blev byggt skulle vara klart. runt 20 år senare försvann även provisoriet när södertunneln öppnade och trafiken försvann ner under jord.
Ibland känner man sig mycket gammal......
/Eder Mystery Man som loggar ut för den här gången....
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)