Min hjälte Buzz!

Edwin Eugene Aldrin Jr. föddes den 20 januari 1930 och växte upp till en av de mest kända personerna i världen. Om du inte känner igen namnet kan jag nämna att han var den andra personen som satte sin fot på månen, strax efter Neil Armstrong, och kallas för Buzz Aldrin.

Till saker hör att det finns en samligt idioter som kallas "Moon hoaxers" som hävdar att månlandningen var en enda stor bluff som NASA och amerikanska staten genomfört, av nån obegriplig anledning. Dom ignorerar fakta som att ryssarna måste varit med på bluffen, trots att dom inte direkt gillade USA då, och att man kan, från jorden, se en reflektor som dom lämnade kvar för att exakt mäta avståndet till Månen.

Hursomhelst, när jänkarna skickar folk till månen så skickar dom inga sillmjölkar och detta får en av "Moon-hoaxers"-idioterna erfara när han förolämpar Buzz Aldrin, något han dessutom var dum nog att dokumentera på video:


Idioten stämde Buzz för att ha överfallit honom men han var dum nog att använda videon som bevis. Domstolen konstaterade att han hade sig själv att skylla och ogillade åtalet.

Go Buzz Go!

/Mystery Man gillar våld.

Livsfilosofi, lektion 1

Jag tyckte synd om mig själv, för jag hade inga skor.

Då mötte jag en man utan fötter, så jag tog hans skor.

/Mystery Man filosoferar

Det vi har lärt oss av historien...

... är att vi inget lärt av historien.

/Mystery Man är historisk

Amundsens stora miss.

För pass 100 år sen fick en norrbagge vid namn Roald Amundsen den briljanta iden att leta reda på sydpolen. Han hade först tänkt sig nordpolen men eftersom ett par gubbar hann före honom tyckte han inte det var nåt kul längre, så det fick bli sydpolen. Att det var kallt där hade han räknat med så han klädde på sig ordentligt och gav sig av med några kompisar.

Ungefär samtidigt fick en britt vid namn Robert Falcon Scott samma ide. Robban var inte lika smart och hade inte kasat runt bland norska fjäll i sin ungdom så han hade inte samma koll på läget som Amundsen men även han samlade ihop ett gäng homies och gav sig av.

I korthet så hittade Amundsen sydpolen innan Robban och placerade ett tält där med ett brev som förklarade att han varit där. När Robban slutligen anlände, en dryg månad senare, så vart han lång i synen och fick skida hem igen. Han lyckades emellertid inte ta sig tillbaka utan svalt och frös ihäl. Ett bittert öde, kan man tycka.

Vad jag inte förstår i den här historien är hur man kan ta sig besväret att skida miltals i bitande kyla till södra jordaxeln och inte ha förstånd att ta med sig en stor vev att placera där. Det vore ju så fruktansvärt kul.
Miss, Amundsen, miss.

/Mystery Man, skriver om polare

Skit händer.

Var på begravning idag. En kompis hade kört ihjäl sig på hoj. Sporthoj, troligen hög fart, vänstersvängande bil, träff sänkt. Den "vanliga" visan med bilisten som inte ser eller tror att han skall hinna.

Snubben blev 51, så han var ingen ungdom men å andra sidan inte redo för döden direkt. Hans ungar hade nog velat se mer av honom.

Jag hade inte sett honom på flera år men under 10-12 år så ingick vi och några andra bröder i en mansgrupp och träffades 5-10 gånger om året. Inget flum, vi bara träffades och snackade om vad fan som hände i våra liv just då. Så jag kände honom på ett sätt som man kanske inte känner en snubbe som man hänger med, åker hoj med eller super med. Jag menar inte ett bättre sätt eller så, bara annorlunda sätt. Jag vet mer om skiten i hans liv än om nåt annat som hänt honom men vi har också garvat ihop.

Begravningen var i ett kapell med prälle, bibelcitat, psalmer och kista. Helt traditionellt men jag tyckte ceremonin sög, med ett par undantag. Här är varför:

Jag har varit på många begravningar. Morsan, farsan, en brorsa, en syster, båda svärföräldrarna och ett par till. Min fasta övertygelse är att begravningar är för de levande, inte för de döda, så jag kan bara hoppas att  familjen är religiös och nöjd med att en vilt främmande karl i fotsid klänning agerar huvudperson och pratar om hur fint och bra den döde får det i paradiset och hur guden som skapat honom tar honom tillbaka och hur jordelivet bara är en parentes i tillvaron och hur vi snart får träffa honom igen när det är vår tur att lägga näsan i vädret samt högläser valda delar ur en 2000 år gammal bok.
Rena dårskaper med andra ord (nämnde jag att jag är ateist).

Det fanns två saker som inte sög, en polare till den döde, som faktiskt kände honom höll ett kort tal, all heder till honom, och så den delen av ceremonin som kallas "avskedet" när alla går fram till kistan och tar sitt personliga avsked av den döde.

Men jag vill inte dissa ceremonin. Om den funkade för familjen är den helt rätt och vad jag tycker är betydelselöst i sammanhanget.

Så hur vill jag min begravning skall se ut? Vad vill jag skall hända när målflaggan sänkts, "Game Over" blinkar och hjälmen är lagd på hyllan för sista gången?
Det skiter jag i, jag kommer inte vara där så det spelar ingen roll. Egentligen.

Men om nån frågade mig, och det är märkligt nog så att folk funderar på vad den döde skulle velat, han är ju död och bryr sig inte, så har jag ett svar:

Först och främst så tycker jag inte en begravning är nödvändig. En minnesceremoni, utan lik och kista, funkar lika bra. För min del kvittar det lika om man begraver min kropp i vigd jord med gravsten eller använder askan som fyllnadsmassa i ett vägbygge.

Ingen präst. Om en präst börjar prata om paradiset på min begravning har ni härmed tillstånd att slå fanskapet på käften och slänga ut han, eller hon, eller hen.
Alltså: Ingen religion, inga bibelcitat.

Musik? Tja, om det behagar. Jag gillar det mesta inklusive hårdrock men tycker ändå att headbanging på en begravning/minnesceremoni är lite i överkant. Kanske skulle man ha hårdrock just därför. Ok, heavy metal ska det va.

Tal. Folk som kände mig fick säga vad dom tyckte om mig.

Öl! Massor av öl. Att sörja den döde är normalt, men framför allt skall man komma ihåg det som var kul och bra och då kan öl hjälpa.

Och det viktigaste: När folk går därifrån skall dom tänka "fan vad kul vi hade, synd att inte den där djäveln kan dö flera gånger!"

/Mystery Man talar om döden

Nej kära läsare, du har inte kommit fel.

Och om du har det ser jag inte hur det är mitt problem.

Hur som helst så observerar den observante läsaren att bloggen ändrat färg en smula. Och, nej, min sexuella identitet är intakt och jag har inte börjat leka med små ponnyhästar av plast (även om det troligen är där gamla senila gubbar hamnar så småningom).

Ändringen i färgsättning kommer sig av att en brorsdotter till mig som hittat till bloggen hävdade att den var svårläst och att bakgrunden var störande. Så jag ändrade den till vad den är nu, små fluffiga moln, rosa bakgrund etc. i hopp om att det skall falla det lilla livet på läppen. Och appropå läppar så lär hon förmodligen spräcka mina för att jag kallar henne "det lilla livet".

Jag inser också att alla hårda läsare nu försvinner för att dom inte vill bli upptäckta inom en radie på 10 meter från en bildskärm som visar text på rosa bakgrund och fluffiga moln runt, men vad gör man inte för att slippa släktfejder.

/Mystery Man - gör om saker

Kändisporträtt: Michael Collins

Tänkte jag skulle använda min djupgående expertis på det mesta till att göra ett kändisporträtt. Det har visst allmännintresse för enligt samstämmiga uppgifter (en korvsäljare och fyllot på hörnet) så vill alla bli kändisar idag. Samtidigt så bedyrar alla kändisar att dom vill ha en "privat sfär" eller ett "privatliv" som inte ständigt studeras och analyseras i detalj i kvällspressen. Kändisar vill kort sagt, inte vara kända, även om dom vill vara kändisar.

Så "tricket" att bli lyckligt känd är alltså att vara en världskändis som ingen känner till, och här kommer vi till Michael Collins.

Har du inte hört talas om honom så kan jag avslöja att han var en astronaut, nåt man kan ana sig till av bilden på honom till höger.

Herr Collins var ingen dussinastronaut som helst, han deltog i den första bemannade expiditionen till månen. Bara det måste göra honom till en första klassens världskändis. Han har åkt i kortege och blivit hyllad av massorna, har en stjärna på Hollywood Walk of Fame samt bllivit gratulerad av och skakat tass med USAs president.

Och ändå vet ingen vem han är eller vem han är gift med eller om han knarkar, har älskarinnor, var han bor eller ens om han gillar bananer. Och ingen paparazzi ligger i buskarna för att ta avslöjande nakenbilder på honom.

Hur kan det komma sig, undrar ni nog. Jo, han var inte ensam till månen. Med på resan var herrarna Neil Armstrong och Buzz Aldrin och när dessa två gentlemän fick skutta runt på månens yta satt Micke kvar uppe i kapseln och pysslade med annat (exakt vad han hade för sig där vet jag inte men det var säkert inget oanständigt).

Detta genidrag från Michael Collins sida gjorde honom till en okänd kändis, vilket ju måste vara idealet, om man får tro kändisarna. Michael Collins är så okänd kändis att jag skulle vilja kalla honom "superokändis".

Exempel på andra "superokändisar" i samma kategori är Charles P. Conrad och Richard F. Gordon (tredje och fjärde mannen på månen).

/Mystery Man gör det igen (bloggar om skit ingen bryr sig om, alltså)

Rapport från MC-mässan.

Där fanns motorcyklar från BMW, Ducati, Husaberg, KTM, MV Agusta, Aprilia, Triumph, Honda, Kawasaki, Yamaha, Boss Hoss, GasGas, Moto Guzzi och några till. Och så fanns det t-shirts, läderkläder, enstaka vackra flickor, klubbar, usla fik, MC-larm, reseföretag, med mera.
Och som vanligt var det näst intill omöjligt att hitta en MC-klubb som inte hade ett oljefat i sin monter.

/Mystery Man, åker till Göteborg -- så du slipper.