... är att vi inget lärt av historien.
/Mystery Man är historisk
torsdag 28 juni 2012
Amundsens stora miss.
För pass 100 år sen fick en norrbagge vid namn Roald Amundsen den briljanta iden att leta reda på sydpolen. Han hade först tänkt sig nordpolen men eftersom ett par gubbar hann före honom tyckte han inte det var nåt kul längre, så det fick bli sydpolen. Att det var kallt där hade han räknat med så han klädde på sig ordentligt och gav sig av med några kompisar.
Ungefär samtidigt fick en britt vid namn Robert Falcon Scott samma ide. Robban var inte lika smart och hade inte kasat runt bland norska fjäll i sin ungdom så han hade inte samma koll på läget som Amundsen men även han samlade ihop ett gäng homies och gav sig av.
I korthet så hittade Amundsen sydpolen innan Robban och placerade ett tält där med ett brev som förklarade att han varit där. När Robban slutligen anlände, en dryg månad senare, så vart han lång i synen och fick skida hem igen. Han lyckades emellertid inte ta sig tillbaka utan svalt och frös ihäl. Ett bittert öde, kan man tycka.
Vad jag inte förstår i den här historien är hur man kan ta sig besväret att skida miltals i bitande kyla till södra jordaxeln och inte ha förstånd att ta med sig en stor vev att placera där. Det vore ju så fruktansvärt kul.
Miss, Amundsen, miss.
/Mystery Man, skriver om polare
Ungefär samtidigt fick en britt vid namn Robert Falcon Scott samma ide. Robban var inte lika smart och hade inte kasat runt bland norska fjäll i sin ungdom så han hade inte samma koll på läget som Amundsen men även han samlade ihop ett gäng homies och gav sig av.
I korthet så hittade Amundsen sydpolen innan Robban och placerade ett tält där med ett brev som förklarade att han varit där. När Robban slutligen anlände, en dryg månad senare, så vart han lång i synen och fick skida hem igen. Han lyckades emellertid inte ta sig tillbaka utan svalt och frös ihäl. Ett bittert öde, kan man tycka.
Vad jag inte förstår i den här historien är hur man kan ta sig besväret att skida miltals i bitande kyla till södra jordaxeln och inte ha förstånd att ta med sig en stor vev att placera där. Det vore ju så fruktansvärt kul.
Miss, Amundsen, miss.
/Mystery Man, skriver om polare
fredag 22 juni 2012
Skit händer.
Var på begravning idag. En kompis hade kört ihjäl sig på hoj. Sporthoj, troligen hög fart, vänstersvängande bil, träff sänkt. Den "vanliga" visan med bilisten som inte ser eller tror att han skall hinna.
Snubben blev 51, så han var ingen ungdom men å andra sidan inte redo för döden direkt. Hans ungar hade nog velat se mer av honom.
Jag hade inte sett honom på flera år men under 10-12 år så ingick vi och några andra bröder i en mansgrupp och träffades 5-10 gånger om året. Inget flum, vi bara träffades och snackade om vad fan som hände i våra liv just då. Så jag kände honom på ett sätt som man kanske inte känner en snubbe som man hänger med, åker hoj med eller super med. Jag menar inte ett bättre sätt eller så, bara annorlunda sätt. Jag vet mer om skiten i hans liv än om nåt annat som hänt honom men vi har också garvat ihop.
Begravningen var i ett kapell med prälle, bibelcitat, psalmer och kista. Helt traditionellt men jag tyckte ceremonin sög, med ett par undantag. Här är varför:
Jag har varit på många begravningar. Morsan, farsan, en brorsa, en syster, båda svärföräldrarna och ett par till. Min fasta övertygelse är att begravningar är för de levande, inte för de döda, så jag kan bara hoppas att familjen är religiös och nöjd med att en vilt främmande karl i fotsid klänning agerar huvudperson och pratar om hur fint och bra den döde får det i paradiset och hur guden som skapat honom tar honom tillbaka och hur jordelivet bara är en parentes i tillvaron och hur vi snart får träffa honom igen när det är vår tur att lägga näsan i vädret samt högläser valda delar ur en 2000 år gammal bok.
Rena dårskaper med andra ord (nämnde jag att jag är ateist).
Det fanns två saker som inte sög, en polare till den döde, som faktiskt kände honom höll ett kort tal, all heder till honom, och så den delen av ceremonin som kallas "avskedet" när alla går fram till kistan och tar sitt personliga avsked av den döde.
Men jag vill inte dissa ceremonin. Om den funkade för familjen är den helt rätt och vad jag tycker är betydelselöst i sammanhanget.
Så hur vill jag min begravning skall se ut? Vad vill jag skall hända när målflaggan sänkts, "Game Over" blinkar och hjälmen är lagd på hyllan för sista gången?
Det skiter jag i, jag kommer inte vara där så det spelar ingen roll. Egentligen.
Men om nån frågade mig, och det är märkligt nog så att folk funderar på vad den döde skulle velat, han är ju död och bryr sig inte, så har jag ett svar:
Först och främst så tycker jag inte en begravning är nödvändig. En minnesceremoni, utan lik och kista, funkar lika bra. För min del kvittar det lika om man begraver min kropp i vigd jord med gravsten eller använder askan som fyllnadsmassa i ett vägbygge.
Ingen präst. Om en präst börjar prata om paradiset på min begravning har ni härmed tillstånd att slå fanskapet på käften och slänga ut han, eller hon, eller hen.
Alltså: Ingen religion, inga bibelcitat.
Musik? Tja, om det behagar. Jag gillar det mesta inklusive hårdrock men tycker ändå att headbanging på en begravning/minnesceremoni är lite i överkant. Kanske skulle man ha hårdrock just därför. Ok, heavy metal ska det va.
Tal. Folk som kände mig fick säga vad dom tyckte om mig.
Öl! Massor av öl. Att sörja den döde är normalt, men framför allt skall man komma ihåg det som var kul och bra och då kan öl hjälpa.
Och det viktigaste: När folk går därifrån skall dom tänka "fan vad kul vi hade, synd att inte den där djäveln kan dö flera gånger!"
/Mystery Man talar om döden
Snubben blev 51, så han var ingen ungdom men å andra sidan inte redo för döden direkt. Hans ungar hade nog velat se mer av honom.
Jag hade inte sett honom på flera år men under 10-12 år så ingick vi och några andra bröder i en mansgrupp och träffades 5-10 gånger om året. Inget flum, vi bara träffades och snackade om vad fan som hände i våra liv just då. Så jag kände honom på ett sätt som man kanske inte känner en snubbe som man hänger med, åker hoj med eller super med. Jag menar inte ett bättre sätt eller så, bara annorlunda sätt. Jag vet mer om skiten i hans liv än om nåt annat som hänt honom men vi har också garvat ihop.
Begravningen var i ett kapell med prälle, bibelcitat, psalmer och kista. Helt traditionellt men jag tyckte ceremonin sög, med ett par undantag. Här är varför:
Jag har varit på många begravningar. Morsan, farsan, en brorsa, en syster, båda svärföräldrarna och ett par till. Min fasta övertygelse är att begravningar är för de levande, inte för de döda, så jag kan bara hoppas att familjen är religiös och nöjd med att en vilt främmande karl i fotsid klänning agerar huvudperson och pratar om hur fint och bra den döde får det i paradiset och hur guden som skapat honom tar honom tillbaka och hur jordelivet bara är en parentes i tillvaron och hur vi snart får träffa honom igen när det är vår tur att lägga näsan i vädret samt högläser valda delar ur en 2000 år gammal bok.
Rena dårskaper med andra ord (nämnde jag att jag är ateist).
Det fanns två saker som inte sög, en polare till den döde, som faktiskt kände honom höll ett kort tal, all heder till honom, och så den delen av ceremonin som kallas "avskedet" när alla går fram till kistan och tar sitt personliga avsked av den döde.
Men jag vill inte dissa ceremonin. Om den funkade för familjen är den helt rätt och vad jag tycker är betydelselöst i sammanhanget.
Så hur vill jag min begravning skall se ut? Vad vill jag skall hända när målflaggan sänkts, "Game Over" blinkar och hjälmen är lagd på hyllan för sista gången?
Det skiter jag i, jag kommer inte vara där så det spelar ingen roll. Egentligen.
Men om nån frågade mig, och det är märkligt nog så att folk funderar på vad den döde skulle velat, han är ju död och bryr sig inte, så har jag ett svar:
Först och främst så tycker jag inte en begravning är nödvändig. En minnesceremoni, utan lik och kista, funkar lika bra. För min del kvittar det lika om man begraver min kropp i vigd jord med gravsten eller använder askan som fyllnadsmassa i ett vägbygge.
Ingen präst. Om en präst börjar prata om paradiset på min begravning har ni härmed tillstånd att slå fanskapet på käften och slänga ut han, eller hon, eller hen.
Alltså: Ingen religion, inga bibelcitat.
Musik? Tja, om det behagar. Jag gillar det mesta inklusive hårdrock men tycker ändå att headbanging på en begravning/minnesceremoni är lite i överkant. Kanske skulle man ha hårdrock just därför. Ok, heavy metal ska det va.
Tal. Folk som kände mig fick säga vad dom tyckte om mig.
Öl! Massor av öl. Att sörja den döde är normalt, men framför allt skall man komma ihåg det som var kul och bra och då kan öl hjälpa.
Och det viktigaste: När folk går därifrån skall dom tänka "fan vad kul vi hade, synd att inte den där djäveln kan dö flera gånger!"
/Mystery Man talar om döden
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)