lördag 10 september 2011

Appropå Daniel och Prinsessan Victoria

Det är en sak som jag länge undrat över. Folk förundras över att en "vanlig grabb" kan möta en prinsessa, gifta sig och bli prins. Det är ju sagolikt osannolikt, säger man.

Men tänk då på att en grabb flyttar från en bondhåla till storstan, startar ett gym, är framgångsrik och dessutom straight! Vad är oddsen för det?


Mystery Man Strikes again!

MMM Kapitel V

Mystery Mans Memoarer, kapitel V.

Börjar bli dax för ett kapitel till i mina spännande och underhållande memoarer som beskriver en ung mans vedermödor för att finna sin plats i dem sociala hierarkin i ett tidigt 70-talssverige fullt med mellanöl, tokvänster i näbbskor och andra tråkmånsar. Eller nåt sånt.

Få sen nu... vad var det jag lovade i förra kapitlet, motorcyklar, misslyckade custombyggen och hemmagjorda sprängämnen var det visst.

Åkej, vi börjar väl, som vanligt bakifrån.

Hemmagjorda sprängämnen.
Det flesta unga män har väl hört om Klorex och socker och att om man blandar detta fifty-fifty så får man en tämligen explosiv röra. Jag vet, av egen erfarenhet, att detta är till viss del sant. Men bara till viss del.

Klorex var, för er som inte vet det, ett ogräsmedel som sedemera förbjöds. Jag tror det egentligen hette "Klorex 55" men mitt minne kan bedra mig.

Så hur var det nu med explosionsrisken? Jo, i fri luft och vid normala temperaturer så brinner en Klorex/sockerblandning bra, men inte mer. Skall man få det att explodera måste det hettas upp och helst förvaras i ett tryckkärl, som t.ex. ett rör där ändarna plattats till och vikits in. Men då smäller det bra.

Vår standardmetod bestod i att ta ca 20cm rör med 10-15mm diameter, platta till ena ändan och vika ihop den, hälla i Klorex/sockerblandningen och sedan vika ihop andra änden av röret. Röret placerades sedan på en lite hög med Klorex och socker som antändes och sen drog vi oss tillbaka och inväntade resultatet. Det small av bara satan. För det mesta.

Kanonkul
Men unga män tröttnar snabbt på bara smällar så vi viker ihop röret i bara ena ändan, häller i Klorex/socker packar lite papper, en kula och lite mer papper och vips! en liten kanon. Så vi börjar skjuta på saker som höghusen i Årsta och en kaffeburk full med sand. Ett problem med den här kanonen var att den gick sönder hela tiden och vi lyckades aldrig (trots kaffeburken med sand) få återse någon av de projektilerna vi stoppade ner i röret. Vid närmare eftertanke så står det inte ens klart att projektilen verkligen lämnade kanonen via "kanonröret". Unga och naiva män, som vi var, ifrågasatte inte detta då, men nu när man blivit äldre och cynisk, inser man att träffsäkerheten hos en kanon där kanonröret fläks upp vid varje skott kanske inte är på topp.

Det sista fyrverkeriet
En nyårsafton (1973-74 tror ja det var) tyckte vi att fyrverkeri var lämpligt så vi tog ett rör med 5-10 cm i diameter och hårdlödde på lock i bägge ändar. I ena änden borrar vi ett 10mm hål och löder på en mutter så vi kan stänga hålet med en M10 bult varpå vi fyller röret med Klorex/socker och skruvar i bulten. Det är snö ute så vi tar en plywoodskiva med oss och stolpar ut på Årstafältet med röret och lite mer Klorex/socker att tända med.

Vi lägger plywoodskivan på snön, häller upp en hög Klorex/socker, lägger röret på den, tänder på och springer. Det smäller av bara faan. Plywoodskivan som röret låg på är bruten i  fyra delar och kaffeburken som vi lämnade efter oss när vi sprang iväg var totaldemolerad. Detta avslutade vår Klorex/socker period. Inte för att vi fått oss en tankeställare och börjat förstå saker utan för att Klorexet var slut. En bidragande orsak var också möjligen att Mr G:s stabbe, som f.ö. jobbade inom brandförsvaret, började ana vad vi sysslade med.

Men Gud skyddar de sina
Typ våren 1974, tror jag det var, hade Jehovas Vittnen bestämt sig för att jorden skulle gå under och dom samlades på Hovet för att bedja. Dom hade satt upp ett tält och husvagnsläger på Årstafältet, fast vad dom skulle med det till när jorden gått under vet jag inte, men därmed inkräktade dom på vårt revir. Sånt kunde inte passera ostraffat, tyckte vi.

Tragiskt nog, eller möjligen lyckligtvis, var det total ebb på Klorexfronten. Vi hade prövat med kalisalpeter och socker men utan samma tillfredställande resultat som med Klorex. Kalisalpeter brann bra med kraftigt röd låga men det var allt. Vi ordnade givetvis några bengaliska eldar med kalisalpeter/socker runt Jehovornas läger med utan tillfredställande resultat. Vi hade i ärlighetens namn inte tänkt igenom vad ett tillfredställande resultat skulle vara men att tänka igenom saker är sällan unga mäns starka sida. Direkt.

Jehovorna förlitade sig inte helt på Guds beskydd utan dom hade vakter vid lägret. För att dessa inte skulle helt gå miste om heligheterna hade dom högtalare som återgav pladdret på Hovet och detta på hög volym så det hördes i hela lägret och dess omgivningar. Detta stärkte ytterligare vår övertygelse att dom borde straffas på nåt sätt.

Högtalaren var kopplad till en telefon och en provisorisk telefonkabel hade tattats genom skogen och gick i trädtoppshöjd utom räckhåll för odågor som vi. Dock inte utom räckhåll för odågor som vi med ett snöre med en vikt på som kunde kastas över kabeln så den kunde dras ned till marknivå. Den kvällen smög vi hem med ett par hundra meter telefonkabel.

Nästa dag hade dom tattat kabeln på nytt. Denna gång igenom bebodda områden och då vi var fega vågade vi inte upprepa bravaden. Jorden gick inte under. Kanske, kanske, hade vi en liten del i detta.

Farbror blå har skoj
Som jag tidigare avslöjat så består mina synder på custombyggarfronten av en gubbmoppe ombyggd till chopper och en minibike som jag och Mr. G. skruvade ihop. Det är också allt. Men Mr. U. som tidigare nämnts observerade sagda minibike och svetsade ihop en liknande.

Mr. U. hade dock inte det där säkra handlaget med motorer som man kan önska sig så han ägnade mer tid att sparka fram minibiken med en växel i och ett knä på sadeln under desperat skruvande på förgasaren än vad han ägnade åt att köra den. Under ett särskilt misslyckat och långvarigt startförsök kom farbror blå körande (när vi var små betydde "farbror blå" helt enkelt "polisen"). Mr. U. var dock fullt upptagen med sitt sparkande och skruvande och märkte inget och vi kunde ju inte gärna börja ropa och skrika så vi fick nöja oss med att observera.

Snuten körde sakta upp jämsides med honom där han sparkade och bara tittade. Mr. U. märkte till slut att han hade sällskap, tittade upp och blev så byxis att han omedelbart körde omkull. Snutarna garvade hejdlöst och körde iväg. Även en polis kan ha kul ibland.

En "one-of" customhoj
En moppemotor var dock inte nog för Mr.U. och han beslutade sig för att köpa in ett bättre fordon att customisera. Valet föll på en Vespa! Det är otroligt vad mycket man kan kapa bort från en vespa om man ger sig faan på det. Baktill kan man ta bort i princip allt ovanför motorn, och det gjordes. Framtill kan man ta bort plåten på sidan av styraxeln samt plåtgolvet, en operation som också genomfördes. Själva styrstolpen med styre, koppling och växel blir dock kvar.

Gör då dessa operationer att man har ett ballt fordon? På den frågan måste man svara "absolut inte". Resultat kan i bästa fall beskrivas som hiskeligt. Mr.U. lät sig dock inte nedslås utan bockade till en sits av en plåt som fästes med najtråd och for runt på skapelsen. Han hade säkert andra planer men vilka det än var så blev dom aldrig verklighet. Vespan fanns dock med en tid.

Fast den hade nog ingen fantastisk väghållning. Vid ett tillfälle när Mr.U. lånat ut den till en kompis så bar det sig inte bättre än att sagda kompis brakade rätt in i ett träd och lyckades skära sig på halsen så han blödde som en stucken gris. Ambulans tillkallades och kompisen blev förd till sjukhus för reparation (det gick bra). När ambulansen lämnat platsen smög Mr.U. fram och återtog sitt fordon.

Ingen rök utan konsistensfett
Vintern kom och custom-Vespan skulle ställas undan. Som en sista åtgärd inför vinterförvaringen sprutade Mr.U. in konsistensfett i cylindern och drog runt ett par varv.

Våren kom och moppe/MC meckandet tog fart och Mr.U. skulle starta upp sin Vespa efter vinterförvaringen. Vi meckade mest hemma hos Mr.G. och han hade den obligatoriska sura granngubben som skrek på oss så snart en motor startats, så när Mr.U. stått och kickat sin konsistensfettsfyllda Vespa i 30 minuter utanför arga gubbens hus så kom han ut och började skälla som en bandhund.

Men I samma ögonblick som han satte igång tände Vespamotorn. Mr.U. hade dessutom, i sann customtradition, ett lite rakare rör än vad som var brukligt så han varken hörde eller såg arga grannen, vilket vi gjorde. Eller i alla fall ett kort tag. Motorljudet dränkte allt ljud och konsistensfettet ordnade en dimma som skulle fått Lutzen att verka en klar sommardag. Grannen försvann i molnet som blev när Mr.U stod där och varvade för att sedan köra iväg. När Mr.U. kört att par hundra meter kunde man se arga gubben igen som nu var högröd och då vände Mr.U., fortfarande ovetande om arga gubben, och körde förbi och lade mer dimma. Vi gick ner i källaren och låste om oss. Arga gubben förmådde inte uppskatta humorn i situationen på samma sätt som vi.


Nä nu får det vara nog, det blev lite långt. Det får vänta med motorcyklar och körkortsförsök till nästa kapitel.

Eder Mystery Man.