Fantastiskt.

Hittade min egen blogg. Långt senare.

Har nu en mycket snabbare motorcykel, kör mycket på bana som SMC-instruktör (fast inte så snabb) och letar jobb.

Få sen om jag orkar fortsätta bloggeriet.......

Bortse från detta inlägg.

Fick ett brev idag.
En påminnelse.
Om att jag skulle skicka in ett brev, som jag redan skickat in.

Sagda påminnelse löd (ungefär):
"Vi har inte fått nåt brev från dig och vill påminna dig om att du måste skicka in ett annars tar det hus i helvete. Om du redan skickat in brevet kan du bortse från denna påminnelse".

Eftersom jag redan skickat in brevet blev jag nu helt paff och fattade ingenting.
Eftersom jag redan skickat in brevet så skall jag bortse från påminnelsen men jag skall bortse från detta så skall jag ju också bortse från att jag skall bortse från det, dvs inte alls bortse från påminnelsen.
Som jag ser det finns det ingen lösning så jag sätter mig ned och väntar på bättre tider.

/Mystery Man -- Bortser.

Årets andra inlägg

Tja, sommaren börjar lida mot sitt slut och ingen storbana med hojen blev det i år heller, bortsett från en dag på Sviestadbanan men den räknas väl knappast till storbana, kanske lite mitt emellan.
Mycket knix på gocart-bana har det dock blivit. Sånt e våldsamt kul och man slipper de tråkiga rakorna.

Har just ingen inspiration idag. Kanske för nära valet, ett riksdagsval kan suga inspirationen ur vem som helst.

/Mystery Man är oinspirerad

PS. En lustig sak har hänt: Jag fick för mig att pröva radion i blåtandsetet jag har i hjälmen. Det sprakade och står i innan jag får in en station där en gubbe mässar om att det pratas aldeles för lite om "uppryckandet". Det lät så märkligt att jag lyssnade ett tag och förstod att det var en tokreligiös snubbe som predikade om den dan Jezuz kommer tillbaka och "rycker upp" alla rättrogna till himlen medan vi hedningar får stanna här nere och hantera alla jävlar och demoner som kommer sättande i avsikt att plåga oss. Min bedömning var att detta var inget som inte kunde kureras med en tvångströja och lite terapi samt att ett par sådana predikningar till och kristendomen är utdöd i landet.

Årets inlägg

Jag lever.
I alla fall just nu, men ärligt talat kan jag inte vara 100% säker hur det är med den saken när du läser detta.
Om du läser detta.
Hur som helst så är detta årets första (enda?) inlägg på min blogg men, vafaan, det blev bara fyra förra året så trenden skall uppenbarligen vara nedåt.
Man tycker att med valår och SD och Fi på uppgång måste det finnas mycket dumheter att blogga om men partipolitik intresserar mig våldsamt lite.
Politiska beslut kan vara av intresse men vad som beslutas har mycket mycket lite med vad partierna säger att dom tänker göra innan valet. Några av oss kanske kommer ihåg hur det var innan och efter valet med "försöket" med biltullar, t.ex.
Nåja. Nog med politik.

Jag bloggar inte mycket numera men det finns ju, egentligen, mycket lite anledning att blogga. Världen verkar klara sig utan mina visdomsord. Inte så att den klarar sig bra men klarar sig gör den uppenbarligen, för nån definition på "klarar sig".

Annars känns det bra att oroa sig för ryssen igen. Man får flashbacks till militärtjänsten på sjuttitalet då en "gula styrkan" skulle bekämpas. Det var tämligen uppenbart vilket väderstreck den "gula styrkan" närmade sig från men dom var förvånansvärt enkla att bekämpa med våra ärtbössor och lastbilar. Gula styrkan hade väl glömt sina T-90 tanks och Kamov Ka-50 attackhelikoptrar hemma, kan tänka.

Annars har inte så mycket hänt, mer än att jag lagt mig till med skägg. Och rakat av det. Back to square one!

Och knäpuckarna på skinnstället är fortfarande som nya. Lite för feg i kurvorna eller så är gammelgubben för stel för att få ut knäet så det tar i innan fotpinnarna gör det.

/Mystery Man -- gaggar på

Jag undrar.......

.. alltså är jag. Eller var det nu var han Descartes sa. Dog gjorde han i alla fall. I ett vindsrum på slottet i stockholm. Det är en farlig byggnad. De flesta som bott där har dött och inte så få har gått en våldsam död till mötes. Ett hett tips är alltså: flytta inte dit.
Kungen och Silvia har fattat galoppen och flyttat därifrån. Men allt har dom inte fattat eftersom dom flyttat till ett annat, nästan lika farligt, slott.

Fast undringar var det. Jag har en del jag undrar över och jag tänkte att om jag ställer dom frågorna här så kommer nån snäll person att ge mig svar på dom. Eller inte. Skit samma, jag undrar i alla fall.

* Varför säger man "Kungen och Silvia" och inte "Gustav och Drottningen"?

* Vilken färg får en smurf när den fryser?

* Och appropå smurfar, kan man spöa dom gula och blå, eller bara gula?

* www.aftonbladet.se? Va faan är det bra för? Sicken smörja!

* och varför tror aftonbladets rubriksättare att nån är intresserad av vem som sagt vad om vem på "let's dance" eller vad en bonde tycker om nån?

* Hur i helvete öppnar man en bildörr på vintern så att det INTE ramlar in snö på förarsätet?

* Varför är det inte peppar i pepparkakor?

* Kan man bränna upp ett hus som brunnit ner?

* Kallar man en cykelaffär för cykelaffär för att det säljs cyklar där eller säljer men cyklar där för att det är en cykelaffär? (om man tror på det första så måste man fråga sig om det upphör vara en cykelaffär om cyklarna tar slut).

* När man köper en okrossbar thermos, varför kommer den inlindad i bubbelplast?

* Varför finns det delar av flygplansvingar som är märkta "no step" (gå inte här)? Man får ju ändå inte gå ut på dom, å dragit blir det.

* Varför kallas det "melodifestivalen" och inte "karaoke-EM"?


/Myster Man -- undrar.

Robotvänliga färger.

Eftersom mina läsare tycks vara i huvudsak robotar tänkte jag att det vore bra att göra den mer robotvänlig och anpassa den för robotens estetiska smak.
Nu skall jag inte låtsas som om jag egentligen kan sätta min in i hur en robot tänker men jag tänker att om jag i alla fall försöker så kommer roboten att uppskatta att jag i alla fall försöker och placera mina sidor lite högre i söklistan.
Vore trevligt med läsare av kött också, snälla robot.

/Mystery Man - älskar robotar

Hej robot!

Jag har länge funderat på vem som egentligen läser min fåniga inlägg. Det första antagandet är "ingen alls", och det verkar ju helt rimligt.

Denna, i och för sig fullt rimliga, teori motsäges dock av statistiken. Om den stämmer så finns det nån, eller nåt (som det skall visa sig) som läser min inlägg. En mystisk sak är dock att de flesta sidor verkar läsas av folk från regioner i världen där ärans och hjältarnas språk, på vilket mina inlägg är författade, förstås av en förvånansvärt liten del av befolkningen.

Den enda rimliga förklaringen är att det är en s.k. robot som är framme. En "robot" är i detta fallet givetvis ingen metallgubbe utan ett program som skökmotorer använder för att kolla vad som finns därute på internet så att dom kan ge svar på sökfrågor.

Ändå är det en smula smickrande att Google och Yahoo och andra internationella företag finner nån form av intresse för mitt sinnesslöa tramsande.

/Mystery Man - blir lite stolt

Faan, nu var det länge sen.

Det var ett tag sen jag skrev nåt på den här omåttligt populära bloggen. Det har inte blitt nått mest för att jag är så jävla lat och hellre pillar mig i naveln och läser andra bloggar än skriver själv.

Så kan de va.

Och inte har jag nåt speciellt skit att skriva om. Inget kul händer mig så vafaan finns det att skriva om. En lite ljusglimt var när ett par rykande färska Öhlinare dök upp i posten och man därmed kan se fram mot en mindre gungig sommar. Lite mindre kul blev det när räkningen för sagda Öhlinare dök upp....

Så kan de va.

Var å tittade på Probike för ett par veckor sen. Dom har börjat sälja BMW och hade en "Grand Opening" och bjöd på korv. Gratis käk tackar man ju inte gärna nej till. Dom hade en massa hojar där av allehanda slag såsom sig bör om man skall leva på att sälja sådant. Inget som passade min plånbok dock för till skillnad från korven så var inte hojarna gratis. Huvaligen vad man kan ta betalt för en HD. Men när man tänker rätt på saken så är kilopriset inte så farligt.

Så kan de också va.

Appropå HD så läste jag en artikel i en hojtidning där dom provkört dom nya modellerna. Nya modellerna? Vaddå nya? Dom såg ut som HD gjort i typ 50 år nu. OK det kan vara lite fetare eller smalare däck, annan färg, mer eller mindre krom, ny sadel men för övrigt inga förändringar. Samma motor, samma gynekologställing, samma usla bromsar och taskiga chassigeometri. HD lär ha byggt hojar i 110 år. Det är dags att sluta nu, eller göra nåt nytt.

Så nu har jag hamnat på alla HD-klubbars "grabbar som bör spöas eftersom han säger som det är"-lista. Tur man e anonym.

Så kan det gå.

Faan va grinig jag känner mig. Nu får det faan bli vår snart så det blir lite isfria gator att köra hoj på. Ett par banåkningar är inbokade så lite ljusglimtar finns det, men inte är dom många.

/Mystery Man -- skaffar sig fiender.

Min hjälte Buzz!

Edwin Eugene Aldrin Jr. föddes den 20 januari 1930 och växte upp till en av de mest kända personerna i världen. Om du inte känner igen namnet kan jag nämna att han var den andra personen som satte sin fot på månen, strax efter Neil Armstrong, och kallas för Buzz Aldrin.

Till saker hör att det finns en samligt idioter som kallas "Moon hoaxers" som hävdar att månlandningen var en enda stor bluff som NASA och amerikanska staten genomfört, av nån obegriplig anledning. Dom ignorerar fakta som att ryssarna måste varit med på bluffen, trots att dom inte direkt gillade USA då, och att man kan, från jorden, se en reflektor som dom lämnade kvar för att exakt mäta avståndet till Månen.

Hursomhelst, när jänkarna skickar folk till månen så skickar dom inga sillmjölkar och detta får en av "Moon-hoaxers"-idioterna erfara när han förolämpar Buzz Aldrin, något han dessutom var dum nog att dokumentera på video:


Idioten stämde Buzz för att ha överfallit honom men han var dum nog att använda videon som bevis. Domstolen konstaterade att han hade sig själv att skylla och ogillade åtalet.

Go Buzz Go!

/Mystery Man gillar våld.

Livsfilosofi, lektion 1

Jag tyckte synd om mig själv, för jag hade inga skor.

Då mötte jag en man utan fötter, så jag tog hans skor.

/Mystery Man filosoferar

Det vi har lärt oss av historien...

... är att vi inget lärt av historien.

/Mystery Man är historisk

Amundsens stora miss.

För pass 100 år sen fick en norrbagge vid namn Roald Amundsen den briljanta iden att leta reda på sydpolen. Han hade först tänkt sig nordpolen men eftersom ett par gubbar hann före honom tyckte han inte det var nåt kul längre, så det fick bli sydpolen. Att det var kallt där hade han räknat med så han klädde på sig ordentligt och gav sig av med några kompisar.

Ungefär samtidigt fick en britt vid namn Robert Falcon Scott samma ide. Robban var inte lika smart och hade inte kasat runt bland norska fjäll i sin ungdom så han hade inte samma koll på läget som Amundsen men även han samlade ihop ett gäng homies och gav sig av.

I korthet så hittade Amundsen sydpolen innan Robban och placerade ett tält där med ett brev som förklarade att han varit där. När Robban slutligen anlände, en dryg månad senare, så vart han lång i synen och fick skida hem igen. Han lyckades emellertid inte ta sig tillbaka utan svalt och frös ihäl. Ett bittert öde, kan man tycka.

Vad jag inte förstår i den här historien är hur man kan ta sig besväret att skida miltals i bitande kyla till södra jordaxeln och inte ha förstånd att ta med sig en stor vev att placera där. Det vore ju så fruktansvärt kul.
Miss, Amundsen, miss.

/Mystery Man, skriver om polare

Skit händer.

Var på begravning idag. En kompis hade kört ihjäl sig på hoj. Sporthoj, troligen hög fart, vänstersvängande bil, träff sänkt. Den "vanliga" visan med bilisten som inte ser eller tror att han skall hinna.

Snubben blev 51, så han var ingen ungdom men å andra sidan inte redo för döden direkt. Hans ungar hade nog velat se mer av honom.

Jag hade inte sett honom på flera år men under 10-12 år så ingick vi och några andra bröder i en mansgrupp och träffades 5-10 gånger om året. Inget flum, vi bara träffades och snackade om vad fan som hände i våra liv just då. Så jag kände honom på ett sätt som man kanske inte känner en snubbe som man hänger med, åker hoj med eller super med. Jag menar inte ett bättre sätt eller så, bara annorlunda sätt. Jag vet mer om skiten i hans liv än om nåt annat som hänt honom men vi har också garvat ihop.

Begravningen var i ett kapell med prälle, bibelcitat, psalmer och kista. Helt traditionellt men jag tyckte ceremonin sög, med ett par undantag. Här är varför:

Jag har varit på många begravningar. Morsan, farsan, en brorsa, en syster, båda svärföräldrarna och ett par till. Min fasta övertygelse är att begravningar är för de levande, inte för de döda, så jag kan bara hoppas att  familjen är religiös och nöjd med att en vilt främmande karl i fotsid klänning agerar huvudperson och pratar om hur fint och bra den döde får det i paradiset och hur guden som skapat honom tar honom tillbaka och hur jordelivet bara är en parentes i tillvaron och hur vi snart får träffa honom igen när det är vår tur att lägga näsan i vädret samt högläser valda delar ur en 2000 år gammal bok.
Rena dårskaper med andra ord (nämnde jag att jag är ateist).

Det fanns två saker som inte sög, en polare till den döde, som faktiskt kände honom höll ett kort tal, all heder till honom, och så den delen av ceremonin som kallas "avskedet" när alla går fram till kistan och tar sitt personliga avsked av den döde.

Men jag vill inte dissa ceremonin. Om den funkade för familjen är den helt rätt och vad jag tycker är betydelselöst i sammanhanget.

Så hur vill jag min begravning skall se ut? Vad vill jag skall hända när målflaggan sänkts, "Game Over" blinkar och hjälmen är lagd på hyllan för sista gången?
Det skiter jag i, jag kommer inte vara där så det spelar ingen roll. Egentligen.

Men om nån frågade mig, och det är märkligt nog så att folk funderar på vad den döde skulle velat, han är ju död och bryr sig inte, så har jag ett svar:

Först och främst så tycker jag inte en begravning är nödvändig. En minnesceremoni, utan lik och kista, funkar lika bra. För min del kvittar det lika om man begraver min kropp i vigd jord med gravsten eller använder askan som fyllnadsmassa i ett vägbygge.

Ingen präst. Om en präst börjar prata om paradiset på min begravning har ni härmed tillstånd att slå fanskapet på käften och slänga ut han, eller hon, eller hen.
Alltså: Ingen religion, inga bibelcitat.

Musik? Tja, om det behagar. Jag gillar det mesta inklusive hårdrock men tycker ändå att headbanging på en begravning/minnesceremoni är lite i överkant. Kanske skulle man ha hårdrock just därför. Ok, heavy metal ska det va.

Tal. Folk som kände mig fick säga vad dom tyckte om mig.

Öl! Massor av öl. Att sörja den döde är normalt, men framför allt skall man komma ihåg det som var kul och bra och då kan öl hjälpa.

Och det viktigaste: När folk går därifrån skall dom tänka "fan vad kul vi hade, synd att inte den där djäveln kan dö flera gånger!"

/Mystery Man talar om döden

Nej kära läsare, du har inte kommit fel.

Och om du har det ser jag inte hur det är mitt problem.

Hur som helst så observerar den observante läsaren att bloggen ändrat färg en smula. Och, nej, min sexuella identitet är intakt och jag har inte börjat leka med små ponnyhästar av plast (även om det troligen är där gamla senila gubbar hamnar så småningom).

Ändringen i färgsättning kommer sig av att en brorsdotter till mig som hittat till bloggen hävdade att den var svårläst och att bakgrunden var störande. Så jag ändrade den till vad den är nu, små fluffiga moln, rosa bakgrund etc. i hopp om att det skall falla det lilla livet på läppen. Och appropå läppar så lär hon förmodligen spräcka mina för att jag kallar henne "det lilla livet".

Jag inser också att alla hårda läsare nu försvinner för att dom inte vill bli upptäckta inom en radie på 10 meter från en bildskärm som visar text på rosa bakgrund och fluffiga moln runt, men vad gör man inte för att slippa släktfejder.

/Mystery Man - gör om saker

Kändisporträtt: Michael Collins

Tänkte jag skulle använda min djupgående expertis på det mesta till att göra ett kändisporträtt. Det har visst allmännintresse för enligt samstämmiga uppgifter (en korvsäljare och fyllot på hörnet) så vill alla bli kändisar idag. Samtidigt så bedyrar alla kändisar att dom vill ha en "privat sfär" eller ett "privatliv" som inte ständigt studeras och analyseras i detalj i kvällspressen. Kändisar vill kort sagt, inte vara kända, även om dom vill vara kändisar.

Så "tricket" att bli lyckligt känd är alltså att vara en världskändis som ingen känner till, och här kommer vi till Michael Collins.

Har du inte hört talas om honom så kan jag avslöja att han var en astronaut, nåt man kan ana sig till av bilden på honom till höger.

Herr Collins var ingen dussinastronaut som helst, han deltog i den första bemannade expiditionen till månen. Bara det måste göra honom till en första klassens världskändis. Han har åkt i kortege och blivit hyllad av massorna, har en stjärna på Hollywood Walk of Fame samt bllivit gratulerad av och skakat tass med USAs president.

Och ändå vet ingen vem han är eller vem han är gift med eller om han knarkar, har älskarinnor, var han bor eller ens om han gillar bananer. Och ingen paparazzi ligger i buskarna för att ta avslöjande nakenbilder på honom.

Hur kan det komma sig, undrar ni nog. Jo, han var inte ensam till månen. Med på resan var herrarna Neil Armstrong och Buzz Aldrin och när dessa två gentlemän fick skutta runt på månens yta satt Micke kvar uppe i kapseln och pysslade med annat (exakt vad han hade för sig där vet jag inte men det var säkert inget oanständigt).

Detta genidrag från Michael Collins sida gjorde honom till en okänd kändis, vilket ju måste vara idealet, om man får tro kändisarna. Michael Collins är så okänd kändis att jag skulle vilja kalla honom "superokändis".

Exempel på andra "superokändisar" i samma kategori är Charles P. Conrad och Richard F. Gordon (tredje och fjärde mannen på månen).

/Mystery Man gör det igen (bloggar om skit ingen bryr sig om, alltså)

Rapport från MC-mässan.

Där fanns motorcyklar från BMW, Ducati, Husaberg, KTM, MV Agusta, Aprilia, Triumph, Honda, Kawasaki, Yamaha, Boss Hoss, GasGas, Moto Guzzi och några till. Och så fanns det t-shirts, läderkläder, enstaka vackra flickor, klubbar, usla fik, MC-larm, reseföretag, med mera.
Och som vanligt var det näst intill omöjligt att hitta en MC-klubb som inte hade ett oljefat i sin monter.

/Mystery Man, åker till Göteborg -- så du slipper.

Södertunneln

För dom som inte märkt det har dom öppnat södertunneln igen efter ett halvårs avstängning.

Jag har inte så ofta anledning att åka den men det händer och efter närmare ett halvårs hårt arbete (trodde dumma jag) skulle nu tunneln vara i tiptop, men icke.

Det är som att köra på en jävla åker. Den stora skillnaden är att nu är väggarna vita i stället för grå och kanske belysningen är bättre.

Vad faan har då vägverket (eller vad dom heter den här veckan) haft för sig där inne???
Jag tror jag har svaret: Dom har plöjt upp vägbanan, satt in uv-lampor och odlat hampa och rökt på. Väggarna målade dom vita för att hampan skall få mer ljus och växa ännu bättre.

Sen har nån av dom vaknat till ur ruset en sen novemberdag och ropat:
-- "För faaaan gubbar! I morron skall vi vara klara med tunneljäveln och släppa på trafiken igen. Skörda nu fort som faan och smeta på lite asfalt på åkern så att det inte syns vad vi har haft för oss."

Det är den enda förklaringen som stämmer till 100% med observerade fakta:

• Bättre ljus
• Vita väggar
• Körbanan jämn som en åker

/Mystery Man drar slutsatser ur observationer

Jag har märkt en sak om mig själv...

Jag har märkt att jag har en tendens att skjuta upp saker som jag borde göra. Det finns alltid annat som kommer emellan och jag börjar tycka att det är jävligt störande.

Nu har jag i alla fall fått veta att det finns en psykologisk term för detta, "prokrastinering". Det måste innebära att jag varken är den enda eller den första som har det här problemet. (Om jag vore den enda vore jag ju per definition också den första). 


Det är i alla fall ett beteende som jag skall sluta med. I morgon.

/Mystery Man

En nära-döden upplevelse

Jag hade för ett par år sedan en nära-döden upplevelse.

En kompis hade köpt en båtmotor med vidhängande båt. Eller "vrak" kanske är en bättre benämning på flytetyget. Men vraket flöt och motorn fungerade bra så vi bestämde oss för att ta en tur ut på fjärden och hitta en ö, grilla lite, pimpla lite öl och åka hem igen.
Sagt och gjort, vi lastade oss och ölen i båten och drog ut på det våta.
Dagen förflöt med öl, solsken och skitsnack och det blev dax att tänka på hemfärden. Vi skuttade ner i båten och åkte tillbaka.

Väl framme förtöjde vi och gick upp till våra bilar, som stod parkerade ett par hundra meter från båten, snackade lite till och så åkte alla hem till sitt utom ägaren som gick ned för att fixa nåt på båten.

Inte mycket till "nära-döden upplevelse" tycker du kanske. Men si det var det visst det! När jag träffade båtägaren nån vecka senare berättade han att när han kom ned till bryggan igen hade båten sjunkit.

Jag kan inte påstå att denna nära-döden upplevelse har förändrat mig som människa eller min syn på livet i nån större utsträckning.

/Mystery Man dör nästan

Är snickare idioter????

Köpte en gersåg idag, eftersom min gamla sett bättre dar och jag ännu inte är klar med huset (som varje villaägare vet så är en villa egentligen inte en bostad utan mer ett arbetsläger).

Valet föll på en Makita, inte för att jag egentligen behöver en så bra gersåg men dels har jag råd och dels känns det så mycket bättre att jobba med bra grejer. Och alla mina Makita-verktyg har överlevt en massa DeWalt, Bosh och annat jag inhandlat. Utom min första Makita skruvdragare som jag fick pensionera efter 20 år för att NiCd-batterier inte längre gick att uppbringa.

Min nya Makita hade en finess: en laserlinje som visar var vänstra kanten på snittet går så man slipper fälla ned klingan och mäta mot den. Riktigt bekvämt.

Vad har då instruktionsboken att säga om den finessen?'
Jo:
"Om det är svårt att se linjen p.g.a. solljus, flytta in maskinen i skuggan".
Va! Nähä! Skulle det verkligen fungera?

Detta utmärkta tips finns dessutom med upprepat ytterligare en gång i manualen. Makita räknar uppenbarligen inte med att en normalbegåvad snickare skall fatta detta på egen hand.

Det påminner om råd som "När ni städar efter barnkalas, stick hål på ballongerna så tar dom mindre plats i soporna" eller "när ni diskat kastrullerna, häll ur sköljvattnet innan ni torkar så blir torkhandduken mindre blöt" eller "När ni använder en gassvets, kliar er inte i örat med munstycket om svetslågan är tänd".
Dom borde inte behöva ges.

/Mystery Man Sågar Sågens Manual

PS. Ärligt talat vet jag ju inte. Kanske har Makita rätt. Kanske är snickare i allmänhet idioter. Jag känner inte så många och även om just dom jag känner inte verkar vara överdrivet svagsinta så kanske dom är genier jämfört med övriga i sitt skrå. Vem vet.

Nascar!

Jag är en stor fan av motorsport i allmänhet och helst MotoGP eller hojar, men jag tittar även på bilsport när såndant bjuds. Det finns dock ett undantag: Nascar. Jag har försökt förstå tjusningen med bilar som kör på kraftigt doserade banor runt runt runt ett ett par hundra varv men jag kan tamefaan inte se var som är spännande med saken. Det verkar som om den snabbaste bilen vinner. Eller den som trycker hårdast på gaspedalen vinner.

Så jag har gett upp på Nascar. Jag byter oftast kanal. Men av de ca fyratusensjuhundraelva Nascar tävlingar per säsong (har ingen koll på exakt hur många det är) går två (2!) på riktiga tävlingsbanor, så kallad "Road Course". Dom visade highlights från ett sånt lopp på TV och det var faktiskt lite kul. Helt plötsligt blev det en biltävling där  taktik, utanför depån, och spårval börjar spela i alla fall lite roll och omkörningar förekommer. Visserligen har hela affären lite av Paralympics över sig, Nascar-bilar är lite som den oäkta avkomman av en F1:a och en lastbil, men det var heta fighter på sina håll. Nascar på en road course är ju också en kontaktsport nästan helt i paritet radiobilarna på Grönan. Detta bidrar till intrycket av paralympics men har också sin tjusning, på sätt och vis. Plåtslagarna i Nascar-teamen blir nog utbrända ganska snabbt.

Så, jag kan tänka mig att titta på Nascar, om dom kör på riktiga tävlingsbanor. Fast helst på sammandraget då, för dom håller på i över hundra varv.

/Mystery Man

Varför har jackor så många fickor?

Jag har slutligen hittat vår civilisations sista stora problem. Ett problem som fullständigt trotsar all logik och som inte kan förklaras i andra termer än att genpoolen har fått rejäla mögel-problem. I alla fall teko-industrins genpool verkar behöva en saftig dos med klor.

Vad är då problemet?
Jo, jackfickor. De två senaste jackorna har inhandlat har bägge fyra fickor framtill. Två på höger sida och två på vänster och bägge paren fickor överlappar. Dessutom finns det innerfickor och lite annat skit men det är inte problemet. Problemet är alltså de överlappande fickorna framtill. Det betyder att om man lägger t.ex. bilnycklarna i högra fickan och sedan vill ta fram dom så får man står där och gräva en stund innan man kommer fram till vilken av de två högerfickorna man lagt nycklarna i. Galet.

Jag har förgäves sökt en rationell förklaring till detta fick-fenomen men gått bet. Det enda rationella jag kan tänka mig är att det finns ett överskott blixtlås av i Asien (där jackorna tillverkas) som måste förbrukas för att marken där blixtlåsberget ligger behövs för att odla ris och föda befolkningen. Men det är egentligen inte logiskt eftersom en ökad befolkning bara leder till mer blixtlåstillverkning och ett större berg av blixtlås och svält som följd.

Äterstår då en variant av Gilette-fenomenet. Ni vet dom där rakhyvlarna med ständigt ökande antal rakblad per hyvel. Från början var det ett rakblad och sen blev det två för att "rakningen blir bättre". Nu har man väl bortåt fem blad och argumentationen har flyttats från "bättre rakning" till "fler blad", det vill säga en rakhyvel skall inte bedömas utfrån hur bra den rakar utan uitifrån hur många blad den har. Snart ser vi sju eller nio. The sky is the limit.

Denna logik kan enkelt flyttas över till jackor. Många fickor ---> bättre. Problemet är att om man lägger fickor på fickor så gör dom inte så stor nytta, man får inte plats med mer. Men det är inte ett problem i reklamens förlovade värd, förståss. Å andra sidan har jag, ärligt talat, aldrig sett reklam för jackor som anger hur många fickor den har så den teorin håller inte riktigt.

Då kan det vara som så att nån designer klantade sig och ritatde dit ett par fickor, ändrade sig och ritade dit ett par till, i en lite annan vinkel, sen klämde han/hon nöjd med sig själv en låda vin till och somnade. Och glömde att sudda bort dom första. Dan därpå har designern en krafig Ågren och ser i kors men skickar i alla fall iväg ritningarna till bortre Asien och eftersom barnarbetare sällan ifrågasätter givna order så tillverkades ett stort parti jackor med fyra fickor framtill.

När jackorna sedan anländer till affären undrar naturligtvis personalen hurihelvete designern tänkte, men med hänsyn till hans/hennes känsliga konstnärssjäl, och bakfylla, så säger dom inget.

In i affären kommer konkurrerande designers smygande för att spionera och får syn på dom fyra fickorna och tänker "SHIT! Fyra fickor! Och mina nya har bara två framtill. Ingen kommer vilja ha jackor med bara två fickor fram längre". Och så skickar dom iltelegram till barnarbetarna i Asien med order om att sy dit ett par fickor till på jackorna. Barnarbetarna undrar givetvis om västerlänningarna är riktigt kloka men dom är ju glada att bli av med lite blixtlås, så dom kan oldla mer ris, så dom säger inget.

Så måste det vara!

/Mystery Mupp Strikes Again.

MMM Kapitel VI

Mystery Mans Memoarer Kapitel VI

Så nu, min förväntansfulle läsare (jag hade tänkt skriva "mina förväntansfulla läsare" men då det inte är säkert att det är mer än en så passar "min" lika bra) här kommer ytterligare ett rafflande kapitel i mitt innehållsrika och spännande liv. Eller nåt. Den här gången blir det motorcyklar, eller i alla fall lätta motorcyklar, vilket på den här tiden var 125or med bortåt 20 hästkrafter, inga mesiga 11kW som dagens gasglada ungdom får nöja sig med utan hästkrafter, som ju är mycket ballare än kilowatt.


Motorcyklar
Som jag i tidigare kapitel låtit påskina så hade Mr. G. gått vidare till enduro på moppe-fronten. Fast det hette inte "enduro" då utan det mer svenskklingande "tillförlitlighet". När det så var dax för lätt motorcykel så föll hans val på en Monark 125 ISDT och eftersom jag alltid, nästan, härmade allt han gjorde köpte jag en likadan. Eller "köpte" är kanske inte helt rätt, snarare övertalade min allt för snälla föräldrar att köpa en åt mig. Om jag inte minns fel kostade hojen 5200 riksdaler och den kom i en platt låda så man fick montera på styre och lite annat själv. Som IKEA, ungefär. Fast av järn.

Eder hjälte på sin stolta springare, iförd tidsenlig skyddsutrustning.

Men stopp där! Så enkelt går det väl inte att gå från moped till lätt MC? Krävdes det inte körkort?
Jo, det är sant men det är faktiskt inte förbjudet att äga en hoj om man inte har körkort. Så det gjorde vi. Dessutom var vi larvigt laglydiga och skulle inte drömma om att köra dessa bestar utan sanktion från trafiksäkerhetsverket. Absolut inte. Fast starta motorn kan vi väl göra, bara för att höra, så vi ledde ut cyklarna på Årstafältet och kickade igång dom, bara för att höra hur dom lät. Och det gjorde dom. Prova att lägga i en växel kan väl inte vara så farligt? Nej det var det visst inte.

Sen gick det som det gick och även om vi, av respekt för sammhällets institutioner, eller möjligen av rädsla för att åka fast, höll en mycket låg profil.

Körskola och uppkörning med frånkörning
Livet var i många stycken enklare då och hade man MC-körkort fick man köra lätt MC (upp till 125cc) tills man fyllde 18 och sen fick man även köra tung MC (mer än 125cc). Jag och Mr. G. gick i körskola och fick köra på en liten 80-kubikare som var marginellt tyngre än en damcykel. Oerhört lättkörd även om väghållningen förmodligen också matchade en damcykel, men sånt begrep man inte då. Körskolan gick bra och teoriprovet likaså så då var det dax för uppkörning som, som idag, bestod av manöverprov följt av körande i trafik. Manöverprovet på 80-kubikaren var naturligtvis inga problem så då var det dax att köra i trafik.

Besiktningsmannen hade en radio men det var ur lag så instruktionerna var enkla, besiktningsmannen kör bakom och blinkade när han ville vi skulle svänga åt nåt håll. Uppkörningen skedde i Västberga i södra Stockholm och det bar iväg lägs E4an söderut. Vi låg i högerfilen och höll stadig fart. När vi närmar oss Bredäng inser jag att den här filen svänger höger och besiktningsmannen har inte gett tecken att svänga höger så jag lyckas i stista stund byta fil och köra vidare, rakt fram, på E4an. En snabb blick åt höger avslöjar att besiktningsmannen inte lyckades byta utan kör av mot Bredäng.

Om jag var nervös innan detta hände så kan ni kanske tänka er vilka tankar som  for igenom en 16-årig ynglings huvud i den här situationen. Nej just det, inga tankar alls! Det första som slog mig var att jag borde åka tillbaka till Västberga, där vi startat och nöjd med den planen övergick nu allt fokus på att exekvera sagda plan. För dom som inte känner till det är det en bra bit till nästa avfart, mot Skärholmen, och det är inte en avfart där dom gjort det enkelt att vända tillbaka. Kom också ihåg att jag vid den här tidpunkten aldrig kört själv på en motorväg och hade absolut noll koll på hur man hittar längs vägarna.

Hur som helst hittade jag tillbaka till Västeberga, men jag har faktiskt ingen aning om hur. Väl där fick jag vänta länge eftersom besiktningsmannen naturligtvis trodde att jag stannat nånstans och väntade på honom (vilket hade varit det vettiga) så han hade farit runt och letat efter mig. Har var något irriterad och informerade mig om vad jag borde gjort, dvs stannat och väntat. Jag hade redan börjat misstänka att jag inte skulle få nåt körkort den dan och blev nu än mer övertygad om den saken.

Till min stora förvåning vart jag godkänd, och detta utan att köra en meter till. Så här efteråt inser jag att besiktningsmannen måste trots all blivit oerhört lättat när han såg mig. En borttappad, eventuellt förolyckad, körkortsaspirant är nog inget bra karriärsteg. Så nu kunde jag göra vägarna osäkra helt lagligt.

Mr G fick också körkortet den dan, utan incidenter.

Egenheter hos min MCB 125 ISDT
Det var nog en ganska pålitlig hoj på det hela taget men elsystemet var det kanske lite si och så med. Det liknade ett moppe-elsystem men var inte många olika spolar inanför svänghjulet utan en enda rosa plastklump som hade en tendens att ge upp ibland. Då blev man stående till dess en ny rosa plastklump inhandlats och skruvats dit.

Det skedde ett par gånger för mig och bland annat en gång i Bromma. Då fick jag leda hojen hem till Enskede genom stan. Fantastiskt vilka roliga kommentarer man får från gamla gubbar när man leder en hoj genom stan.

En annan egenhet var att det satt en "ljuddämpare" efter expansionskammaren. Den var fodrad med stålull som omedelbart blåste ut. Vi gjorde några försök att stoppa in ny stålull i den och t.o.m. montera egna dämpare men utan stor framgång. Det kan i och för sig sägas att vi kanske inte hade detta som högsta prioritet. Resultatet blev i alla fall att hojarna förde ett infernaliskt oväsen. Vi hade hund då och morsan hävdade att hunden alltid gick till ytterdörren och ställde sig att vänta på mig ca 5 minuter innan jag anlände.

En mindre kul egenhet var att växlarna hade en tendens att hoppa ur i de besvärligaste situationer. Ett tillfälle speciellt kommer jag ihåg när jag var på väg uppför en liten brant på 3-4 meter kantad med sprängsten. Nästan ända uppe hoppade växeln och jag och hojen dråsade bakåt. Givet all sprängstenen så misstänkte jag kraftigt att det var pärleporten nästa som gällde men jag landade mellan stenarna. Det var en obehaglig upplevelse men det var bara hojen och kaxigheten som fick några allvarligare törnar.

Och ibland tog bensinen slut. Vid ett tillfälle hade jag bråttom hem men fick stå och kicka hojen i flera minuter utan att nåt hände. Då slog det mig att det nog var soppan så jag slog på reserven (hojen hade soppakran av gammalt klassiskt moped-snitt). Jag kickade vidare men inget hände. Nu började jag bli rejält förbannad och fattade inte alls att problemet var att soppan inte hade hunnit rinna ner i förgasaren så jag lägger i tvåan och börjar försöka springa igång hojen. Fortfarande inget. Då springer jag igen och vrider på fullgas. Då startar hojen och eder hjälte hänger som en flagga i styret. Kontrollen är naturligtvis inte på topp i den situationen så hojen går omkull med undertecknad krampagtigt hängade i styret. Kullkörningen resulterar i en, möjligen elegant, framåtvolt och jag landar hårt på ändalykten. Var jag irriterad tidigare var jag topp tunnor rasande på hojen nu, sliter upp den, kickar igång och kör hem.

Väl hemma märker jag att byxbenet är blött. Närmare inspektion visar att det är blod som rinner från ett sår jag i höger skinka. Ärret från såret kan fortfarande sköjas, 40 år senare. Fast det är ju en kroppsdel som man lyckligtvis sällan har anledning att visa upp och om man mot förmodan skulle drista sig till detta är det nog hur som helst inte så viktigt hur vackert arschlet är.

Polares Hojar.
En polare hade en Maico 125, men kåpförsedd historia med slidmatad tvåtaktare som antogs gå utav bara helvete. Detta kunde sällan verifieras då den väldigt sällan startade som den skulle. Han köpte senare en gammal Husqvarna 360 med växel på höger sida och bromspedalen på vänster. Den måste varit från tidigt sextiotal eller rent av sent femtiotal men med sina 360cc så gick skitfort, tyckte vi. Den hojen framfördes utan lov från länsman och var "intressant" att köra med tanke på att man oftast växlade ned i stället för att bromsa när läget blev "prekärt", som det heter.

En annan kompis hade en Yamaha 125a med dubbelt så många cylindrar som våra men den var ändå ganska trött. Jag minns att vi hittade Fiat märken som passade precis över Yamaha-märkena på hans hoj. Dom klistrades snabbt dit och så for han runt ganska länge. Han hävdade att det genererade många frågor på bensinmackarna när han rullade in med sin Fiat-Yamaha. Detta minne fick mig att småle en del åt de Fiat-sponsrade Yamaha cyklarna som Rossi och Lorenzo körde i MotoGP för ett par år sedan.

Bensinmackarna
Bensinmackar ja. Vid det här tiden började det dyka upp sedelautomater på mackarna. Jag kommer ihåg att för en tia fick man sju liter och det fyllde precis tanken på MCBn. Sist jag fyllde upp bilen gick det på nära tusenlappen. The times they are a-changing, som han Dylan sjunger i den gamla visan...

Det låg vid den här tiden en underbar gammal mack vid Bolidenplan som sålde olja på lösvikt (det förekom då) men som revs i slutet av åttiotalet för att ge plats åt ett kontorshus som aldrig blev byggt eftersom stålarna helt plötsligt tog slut i fastighetsbranchen. Det var en mack byggd på femtiotalet i vad som måste ha varit en riktigt ultramodern stil då det begav sig. Fasaden var elegant utsvängd och hela byggnaden såg lite ut som om den var förberedd på att ta emot de där flygande bilarna som man på femtiotalet var säker på skulle finnas trettio år senare. Macken ersattes av ett provisorium som skulle finnas ett par år innan det fantastiska huset som aldrig blev byggt skulle vara klart. runt 20 år senare försvann även provisoriet när södertunneln öppnade och trafiken försvann ner under jord.
Ibland känner man sig mycket gammal......

/Eder Mystery Man som loggar ut för den här gången....

Skit!

Nu har det hänt igen. Marco Simoncelli har lagt hjälmen på hyllan för gott.
Att han var en av de intressantaste förarna i MotoGP är kanske inte så viktigt nu men så var det. Nästa säsong blir lite mindre kul nu med ännu en av mina hjältar förpassad till historien.

Marco Simoncelli, borta men inte bortglömd.

/Mystery Man.

Appropå Daniel och Prinsessan Victoria

Det är en sak som jag länge undrat över. Folk förundras över att en "vanlig grabb" kan möta en prinsessa, gifta sig och bli prins. Det är ju sagolikt osannolikt, säger man.

Men tänk då på att en grabb flyttar från en bondhåla till storstan, startar ett gym, är framgångsrik och dessutom straight! Vad är oddsen för det?


Mystery Man Strikes again!

MMM Kapitel V

Mystery Mans Memoarer, kapitel V.

Börjar bli dax för ett kapitel till i mina spännande och underhållande memoarer som beskriver en ung mans vedermödor för att finna sin plats i dem sociala hierarkin i ett tidigt 70-talssverige fullt med mellanöl, tokvänster i näbbskor och andra tråkmånsar. Eller nåt sånt.

Få sen nu... vad var det jag lovade i förra kapitlet, motorcyklar, misslyckade custombyggen och hemmagjorda sprängämnen var det visst.

Åkej, vi börjar väl, som vanligt bakifrån.

Hemmagjorda sprängämnen.
Det flesta unga män har väl hört om Klorex och socker och att om man blandar detta fifty-fifty så får man en tämligen explosiv röra. Jag vet, av egen erfarenhet, att detta är till viss del sant. Men bara till viss del.

Klorex var, för er som inte vet det, ett ogräsmedel som sedemera förbjöds. Jag tror det egentligen hette "Klorex 55" men mitt minne kan bedra mig.

Så hur var det nu med explosionsrisken? Jo, i fri luft och vid normala temperaturer så brinner en Klorex/sockerblandning bra, men inte mer. Skall man få det att explodera måste det hettas upp och helst förvaras i ett tryckkärl, som t.ex. ett rör där ändarna plattats till och vikits in. Men då smäller det bra.

Vår standardmetod bestod i att ta ca 20cm rör med 10-15mm diameter, platta till ena ändan och vika ihop den, hälla i Klorex/sockerblandningen och sedan vika ihop andra änden av röret. Röret placerades sedan på en lite hög med Klorex och socker som antändes och sen drog vi oss tillbaka och inväntade resultatet. Det small av bara satan. För det mesta.

Kanonkul
Men unga män tröttnar snabbt på bara smällar så vi viker ihop röret i bara ena ändan, häller i Klorex/socker packar lite papper, en kula och lite mer papper och vips! en liten kanon. Så vi börjar skjuta på saker som höghusen i Årsta och en kaffeburk full med sand. Ett problem med den här kanonen var att den gick sönder hela tiden och vi lyckades aldrig (trots kaffeburken med sand) få återse någon av de projektilerna vi stoppade ner i röret. Vid närmare eftertanke så står det inte ens klart att projektilen verkligen lämnade kanonen via "kanonröret". Unga och naiva män, som vi var, ifrågasatte inte detta då, men nu när man blivit äldre och cynisk, inser man att träffsäkerheten hos en kanon där kanonröret fläks upp vid varje skott kanske inte är på topp.

Det sista fyrverkeriet
En nyårsafton (1973-74 tror ja det var) tyckte vi att fyrverkeri var lämpligt så vi tog ett rör med 5-10 cm i diameter och hårdlödde på lock i bägge ändar. I ena änden borrar vi ett 10mm hål och löder på en mutter så vi kan stänga hålet med en M10 bult varpå vi fyller röret med Klorex/socker och skruvar i bulten. Det är snö ute så vi tar en plywoodskiva med oss och stolpar ut på Årstafältet med röret och lite mer Klorex/socker att tända med.

Vi lägger plywoodskivan på snön, häller upp en hög Klorex/socker, lägger röret på den, tänder på och springer. Det smäller av bara faan. Plywoodskivan som röret låg på är bruten i  fyra delar och kaffeburken som vi lämnade efter oss när vi sprang iväg var totaldemolerad. Detta avslutade vår Klorex/socker period. Inte för att vi fått oss en tankeställare och börjat förstå saker utan för att Klorexet var slut. En bidragande orsak var också möjligen att Mr G:s stabbe, som f.ö. jobbade inom brandförsvaret, började ana vad vi sysslade med.

Men Gud skyddar de sina
Typ våren 1974, tror jag det var, hade Jehovas Vittnen bestämt sig för att jorden skulle gå under och dom samlades på Hovet för att bedja. Dom hade satt upp ett tält och husvagnsläger på Årstafältet, fast vad dom skulle med det till när jorden gått under vet jag inte, men därmed inkräktade dom på vårt revir. Sånt kunde inte passera ostraffat, tyckte vi.

Tragiskt nog, eller möjligen lyckligtvis, var det total ebb på Klorexfronten. Vi hade prövat med kalisalpeter och socker men utan samma tillfredställande resultat som med Klorex. Kalisalpeter brann bra med kraftigt röd låga men det var allt. Vi ordnade givetvis några bengaliska eldar med kalisalpeter/socker runt Jehovornas läger med utan tillfredställande resultat. Vi hade i ärlighetens namn inte tänkt igenom vad ett tillfredställande resultat skulle vara men att tänka igenom saker är sällan unga mäns starka sida. Direkt.

Jehovorna förlitade sig inte helt på Guds beskydd utan dom hade vakter vid lägret. För att dessa inte skulle helt gå miste om heligheterna hade dom högtalare som återgav pladdret på Hovet och detta på hög volym så det hördes i hela lägret och dess omgivningar. Detta stärkte ytterligare vår övertygelse att dom borde straffas på nåt sätt.

Högtalaren var kopplad till en telefon och en provisorisk telefonkabel hade tattats genom skogen och gick i trädtoppshöjd utom räckhåll för odågor som vi. Dock inte utom räckhåll för odågor som vi med ett snöre med en vikt på som kunde kastas över kabeln så den kunde dras ned till marknivå. Den kvällen smög vi hem med ett par hundra meter telefonkabel.

Nästa dag hade dom tattat kabeln på nytt. Denna gång igenom bebodda områden och då vi var fega vågade vi inte upprepa bravaden. Jorden gick inte under. Kanske, kanske, hade vi en liten del i detta.

Farbror blå har skoj
Som jag tidigare avslöjat så består mina synder på custombyggarfronten av en gubbmoppe ombyggd till chopper och en minibike som jag och Mr. G. skruvade ihop. Det är också allt. Men Mr. U. som tidigare nämnts observerade sagda minibike och svetsade ihop en liknande.

Mr. U. hade dock inte det där säkra handlaget med motorer som man kan önska sig så han ägnade mer tid att sparka fram minibiken med en växel i och ett knä på sadeln under desperat skruvande på förgasaren än vad han ägnade åt att köra den. Under ett särskilt misslyckat och långvarigt startförsök kom farbror blå körande (när vi var små betydde "farbror blå" helt enkelt "polisen"). Mr. U. var dock fullt upptagen med sitt sparkande och skruvande och märkte inget och vi kunde ju inte gärna börja ropa och skrika så vi fick nöja oss med att observera.

Snuten körde sakta upp jämsides med honom där han sparkade och bara tittade. Mr. U. märkte till slut att han hade sällskap, tittade upp och blev så byxis att han omedelbart körde omkull. Snutarna garvade hejdlöst och körde iväg. Även en polis kan ha kul ibland.

En "one-of" customhoj
En moppemotor var dock inte nog för Mr.U. och han beslutade sig för att köpa in ett bättre fordon att customisera. Valet föll på en Vespa! Det är otroligt vad mycket man kan kapa bort från en vespa om man ger sig faan på det. Baktill kan man ta bort i princip allt ovanför motorn, och det gjordes. Framtill kan man ta bort plåten på sidan av styraxeln samt plåtgolvet, en operation som också genomfördes. Själva styrstolpen med styre, koppling och växel blir dock kvar.

Gör då dessa operationer att man har ett ballt fordon? På den frågan måste man svara "absolut inte". Resultat kan i bästa fall beskrivas som hiskeligt. Mr.U. lät sig dock inte nedslås utan bockade till en sits av en plåt som fästes med najtråd och for runt på skapelsen. Han hade säkert andra planer men vilka det än var så blev dom aldrig verklighet. Vespan fanns dock med en tid.

Fast den hade nog ingen fantastisk väghållning. Vid ett tillfälle när Mr.U. lånat ut den till en kompis så bar det sig inte bättre än att sagda kompis brakade rätt in i ett träd och lyckades skära sig på halsen så han blödde som en stucken gris. Ambulans tillkallades och kompisen blev förd till sjukhus för reparation (det gick bra). När ambulansen lämnat platsen smög Mr.U. fram och återtog sitt fordon.

Ingen rök utan konsistensfett
Vintern kom och custom-Vespan skulle ställas undan. Som en sista åtgärd inför vinterförvaringen sprutade Mr.U. in konsistensfett i cylindern och drog runt ett par varv.

Våren kom och moppe/MC meckandet tog fart och Mr.U. skulle starta upp sin Vespa efter vinterförvaringen. Vi meckade mest hemma hos Mr.G. och han hade den obligatoriska sura granngubben som skrek på oss så snart en motor startats, så när Mr.U. stått och kickat sin konsistensfettsfyllda Vespa i 30 minuter utanför arga gubbens hus så kom han ut och började skälla som en bandhund.

Men I samma ögonblick som han satte igång tände Vespamotorn. Mr.U. hade dessutom, i sann customtradition, ett lite rakare rör än vad som var brukligt så han varken hörde eller såg arga grannen, vilket vi gjorde. Eller i alla fall ett kort tag. Motorljudet dränkte allt ljud och konsistensfettet ordnade en dimma som skulle fått Lutzen att verka en klar sommardag. Grannen försvann i molnet som blev när Mr.U stod där och varvade för att sedan köra iväg. När Mr.U. kört att par hundra meter kunde man se arga gubben igen som nu var högröd och då vände Mr.U., fortfarande ovetande om arga gubben, och körde förbi och lade mer dimma. Vi gick ner i källaren och låste om oss. Arga gubben förmådde inte uppskatta humorn i situationen på samma sätt som vi.


Nä nu får det vara nog, det blev lite långt. Det får vänta med motorcyklar och körkortsförsök till nästa kapitel.

Eder Mystery Man.

Korta inlägg...

.. är nog bättre om man är lat som jag.

Handlade på ICA i dag.
Köpte skinka.
På paketet stod det "Flatrökt skinka".
Jag kan inte fatta att det skulle spela nån roll vem som rökt skinkan.

Eder Mystery Man.

För nyfikna (och skvallertanter)

En del av oss sitter tysta vid fikabordet och undrar var alla får all intressant information ifrån. Man undrar om dom buggat tjejtoaletten eller om dom har nån synsk faster som kan mana fram intressant information om kollegors och kändisars privatliv. Sånt där småskvaller som är så rasante intressant eftersom det får ens eget liv, som normalt är händelselöst och trist, att för ett tag verka mer som "sansat" och "välskött". Kan man dessutom vara den som framför skvallret så verkar man vara en intressant människa som andra gärna hänger med. Men, och det har vi redan konstaterat, såna är inte du och jag utan vi tillhör gruppen som sitter gapande som en fisk på torra land och insuper allt underbart skvaller och möjligen då och då utbister nåt hjärndött i stil med "Ja, jag säger då det".

Vi människor mår som bäst när vi får gotta oss åt andras olycka. Det är varken vackert eller nobelt men sant.
Två problem finnes dock:

1. Skvaller om små personliga problem hos kollegor och vänner är oftast inte saftigt nog för att ge fullständig tillfredställelse.
2. Det är alltid nån annan som sitter inne med informationen och kan sola sig i glansen av sagda information.

Men hav förtröstan kära läsare, lösningen finns närmare än du tror, bara ett musklick bort:

Jag ger er: Brottsplatskartan

Om du surfar på den här i stället för att ägna dig åt ditt trista jobb så kan du impa på din chef under fikarasten med skvaller om de hemskaste brott som begås i er omedelbara närhet. Karriären är räddad!

Eder Mystery Man Har Talat.

Ping!

Det är fanimej dax för ett nytt inlägg nu.

Det var skitlänge sedan jag orkade göra nåt inlägg. Men jag försöker vara ironisk och rolig (trot eller ej) och efter sossarnas val av "tjockhitler" Juholt till ny stormästare så vet jag inte vad jag skall göra. Jag kan helt enkelt inte toppa det.

Eder M.M.
Stående vid förtvivlans brant, funderarande på att ta det avgörande steget framåt....

PS. Allt är inte skit. Provkörde en S1000RR häromdan. Jösses vad den gick. Hade jag flinat bredare hade mungiporna mötts i nacken och knoppen trillat av.

Om Stellan E:s nya hoj Sluggern går som den eller värre tror jag det är hans livförsäkringsbolag som skickat ut torpeder med uppgift att backa över hans framhjul ett par gånger tills han fattar meddelandet.

10 sätt att vara vardagselak...

Nu har dom skjutit han bin Ladin i skallen så han är död. Han var nog ganska elak typ. Jag menar han lurade i några dårar att om dom krashar ett flygplan in i ett höghus med en massa människor i så kommer dom till himlen och får det bra med 70 oskulder mm. Varken ålder eller kön på oskulderna har jag sett nån specifikation på så här finns utrymme för överaskningar.

Hur som helst är det ganska elakt och gissa vad dom terroristerna blir snopna när dom bara dör, och inte kommer till nån himmel...

Fast det är ganska svårt att vara elak på så stor skala, man lite vardagselakheter borde man kunna klara av. Bara så att man gör livet lite svårare för sin motmänniskor. Bara för att. Liksom.

Vardagselakhet 1:

Skriv en bok om demens som heter "Det har jag glömt". Smit sedan in på en bokhandel och kolla in konversationen:

-- Jag söker en bok om demens.

-- Jaha, vad heter den.

-- "Det har jag glömt".

-- Jaha men den handlar om demens?

-- Ja, jag sa ju det.

-- Men ni vet inte vad den heter?

-- Jo.

-- Vad heter den då?

-- "Det har jag glömt."

-- Jamen ni sa ju ni visste.

Osv.


Vardagselakhet 2:

Om du är ute och reser med flyg och hamnar bredvid nån som är flygrädd skall du först förklara att det här med flygning inte är farligt alls och att du har minsann flugit hundratals gånger utan att nåt har hänt. Under resan, speciellt vid startan finns sedan gott om tillfällen att säga saker som, "låter det inte konstigt från högra motorn" och "Hörde du!... Nej det var nog inget..." och sånt. Du kan också skämta om att "störta är inte så farligt i sig, om det inte vore för själva nedslaget" och sånt.


Vardagselakhet 3:
Ha alltid med ett tygstycke som du kan riva itu bakom en person med tighta byxor som böjer sig ner.


Vardagselakhet 4:
Om du åker skidor i Åre eller Alperna, se då till att alltid ha mågra stora bultar och muttrar i fickan som du kan "hitta" på marken precis innan du kliver ombord på kabinbanorna. Det här tricket funkar nog bra vid helikopterturer också.


Vardagselakhet 5:
En enkel elakhet alla kan göra när man shoppat är att stoppa tuggummi i myntspringan på kundvagnen när du ställt tillbaka den.


Vardagselakhet 6:
På badplatser där man vindsurfar kan det vara bra att ha lite siliconspray att spruta på valda platser på vindsurfingbrädorna.


Vardagselakhet 7:

Om du är på badplats vid en insjö och det finns en brygga som folk dyker ifrån kan du ta med dig en 2 meters trappstege och ställa den på botten bredvid bryggan. När sen nån ung muskelknutte kommer lubbande längs bryggan för att dyka i ställer du dig upp på stegen så att vattnet når dig till knäna. Timing är allt här, muskelknutten får inte hinna stanna men han måste hinna se dig. Med lite övning så går det att få till det riktigt bra.


Vardagselakhet 8:
Om du ser nån stå och hoppa bungy-jump så tar du upp ett av reservrepen som ligger där och kastar det efter honom precis när han hoppar samtidigt som du skriker "Jävlar, jävlar, vi glömde knyta!".


Vardagselakhet 9:
Ring en slangfirma och beställ 100 enmetersbitar slang. När du sen kommer och hämtar dom ber du om dina 100 meter slang och dom kommer med 100 bitar så frågar du om dom är idioter och skäller ut dom.


Vardagselakhet 10:
Sätt upp en fjärrstyrd biltuta i ett träd ca 5-10 meter innan ett rödljus. När det ett par bilar stannat vid rödljus så väntar du ca en mikrosekund efter att det blivit grönt innan du börjar tuta som en galning. Man behöver inte hålla på så många gånger innan man får igång ett snyggt litet bråk.

Eder Mystery Man Har Talat.

Pedofeli är tyligen inne numera.

Det sägs ju att det finns pedofiler överallt men här finns i alla fall inga. Däremot vimlar det av sexiga småtjejer.

Så nu, efter att ha insett att pedofiler är dom som får ha allt kul, har jag bestämt mig för att bli en sådan. Inte en sån där som är ute efter småpojkar som springer, man är ju ingen bög, utan en sån där sexig pedofil som alla småtjejer trånar efter och vill ha.

Om du undrar vilka pedofiler det skulle vara har du uppenbarligen missat både Twilight-böckerna och filmerna samt TV-serien "Vampire Diaries". I Twighligt är hjälten en 90-årig gubbe som raggar, med stor framgång, på en 16-åring och i Vampire Diaries är gubbarna bortåt 150 bast och unga brudar trånar efter dom. I samtliga fall finns det många flickrum som är tapetserade med idolbilder på pedofilerna.

Ett problem jag har är att man tydligen inte bara skall vara pedofil, man skall vara seriemördare också, men jag jobbar på det....

/Mystery Man Har Talat

Jag tror jag vet var äggen på påsken kommer ifrån.

Jag har inte kunnat släppa tanken på vad i helvete ägg har med det kristna påsken att göra. Men så fick jag en ide och det måste vara så för jag kan inte komma på nån annan vettig anledning till att äta ägg i påsk.

Det var helt enkelt så att dom elaka romarna kastade ägg på jesus när han hängde där på korset och nu äter vi upp alla ägg så att det inte skall finnas några kvar att kasta. Enkelt.

/Mystery Man Har Talat

Ägg och plus?

Har inte haft så mycket tid att spender på att skriva skit på min blogg på sistone. För mycket jobb och nu är ju hojen vårklar å man vill ju gärna köra lite också så... mer tid lär det väl inte bli framöver.
I vanlig ordning ser det i och för sig ut all lugna ner sig om en eller två månader men jag har varit med så länge att jag inte låter mig luras längre.

Men jag har lovat att jag skall prata religion och när skulle det passa bättre än nu i påsk (ja, förutom till julen då).  Påsk är, precis som julen, en gammal hedninsk högtid som fanns långt före kristendomen men som kyrkan "kidnappade" för att dom visste att folk skulle fira då och om dom skulle kunna ta över på allvar var dom tvungna att hindra folk från att fira dom gamla hedninska festerna. Om ni inte tror mig så kan ni ju fundera ut vad äggen har för djupare mening i den kristna traditionen.
Av nån anledning missade kyrkan midsommar men ingen är väl perfekt....

Men nu är det påsk och vi äter ägg för att, enligt kyrkan, fira att dom spikade upp en snubbe på ett stort plus för typ tvåtusen år sen. Dom tog matteundervisning på stort allvar på den tiden. Tydligen.

Hursomhelst, snubben dom spikade upp var en jude vid namn Jesus och han dog alltså uppspikad på ett stort plus. Eller gjorde han? Han dök nämligen upp levande ett par dar senare och det ansågs otroligt märkvärdigt. Folk var tydligen inte vana vid illusionstrick på den tiden men moderna människor som sett damer sågas itu (på låtsas), bilar förvinna och allehanda trick på dumburken skulle han nog fått jobba hårdare för att imponera på.

Hur den nu är med den saken så hävdar en del dönickar att han dog (vilket han alltså inte gjorde) för våra synders skull, innan vi ens hunnit begå dom, och att på så sätt står jag i nån form av skuld till honom. Befängt!

Jag vet inte vad jag skulle ha begått för nån hemsk synd som han hade anledning att dö för (vilket han alltså inte gjorde) men jag vet att jag aldrig bett honom göra det och aldrig skulle komma på tanken att be honom om nåt sånt vansinnigt.

Jag ser alltså ingen som helst anledning att jag skulle vara skyldig en två tusen år gammal judisk Zombie-Illusionist nåt och dom som hävdar nåt annat kan sticka och brinna.

MMM Kapitel IV

Mystery Mans Memoarer, Kapitel IV

Livet har tillfälligtvis lungat sig lite så jag kan skapa ännu ett oinspirerat och poänglöst blogginlägg i min memoarserie. Säg inte att du inte blivit varnad.

Det förra kapitlet avslutades med en cliffhanger genom att jag lovade hembränt, polisjakter, grov kriminalitet och stalking. Få se hur jag skall kunna uppfylla det löftet.

IV.1 Stalking
Om vi börjar bakifrån så kan vi ta stalking-biten. Vid ett tillfälle hade Mr. G. och jag fått tag på varsin lång svart rock, hatt och mörka solglasögon. Vi var väl runt 14år och mycket, mycket, oskyldiga små pojkar.

Så här balla var inte vi!

Men vi iklädde oss nämnda attiraljer och begav oss ut. Exakt vad vi hade planerat göra, mer än stolpa runt och se fåniga ut, vet jag inte men så småningom hamnade vi vid tunnelbanan på Gullmarsplan. Ut från tunnelbanan kommer en brud i sisådär 20-årsåldern. Tror jag. Hon var i alla fall väldigt gammal. 

Vi får då den brillianta iden att följa efter henne på 20 meters avstånd, ungefär. Vår klädsel gjorde ju att vi "syntes" och det tog inte lång sund innan hon noterade att hon var förföljd. Hon ökade farten lite men det gjorde vi också och behöll avståndet. Efter ett tag kom vi tydligen fram till hennes port och hon låste snabbt upp och gick in. Innan hon stängde dörren vände hon sig om och skrek nåt i stil med "- Ni är tamefaan inte kloka".  Det hade hon ju rätt i så vi gick hem och gjorde nåt annat.

Detta avslutade min korta karriär som stalker. Hurvida Mr. G. också avslutade sin vet jag inte men jag skulle tro det.

IV.2 Grov kriminalitet och polisjakter
Och så har vi den grova kriminaliteten och polisjakterna. Man kan undra hur det kan gå till med tanke på att jag och Mr G. var aldeles för fega för att bryta mot lagen,  i nån större omfattning i alla fall. Men vi hade en klasskompis som var "den tuffa killen", det vill säga han som var bäst på att vara sämst. Han skrek åt lärarna, skolkade och stal mopeder. Han uppgraderade senare till bilar men nu var det mopeder.

Han var som sagt "den tuffa killen" i klassen, men han bråkade inte med klasskompisar så även om vi egentligen inte var vänner så var vi inte ovänner. Vi var en lite grupp som begrep oss på motorer  och mekade mopeder och då och då dök han upp där.

Vid ett tillfälle dök grabben upp med en stulen moped och ville ha hjälp att trimma den lite. OK, sa vi, vi kan lucka kolven och plana toppen lite, standardtrim. Exakt varför han ville ha den trimmad begriper jag ännu inte men vi trimmade lite och så var det dax att provköra.

Vi höll till nära årstafältet, som på den tiden var ett stort tomt fält med en grusväg på och en massa stigar. Ett bra ställe att leka med mopeder och hemmagjorda sprängämnen på (fast det är en annan historia). När det var min tur att provköra så körde jag ut på fältet och mötte en polisbil. En sån där ball Plymoth Valiant som snutarna hade då. Och jag körde en nystulen moped som just var trimmad.

Dom var ballare förr....

Nu skulle jag vilja säga att eder hjälte, Mystery Man, var superkall och bara åkte vidare och passerade polisbilen i sakta mak utan att dom misstänkte ett dugg.

Det skulle jag vilja säga men i verkligheten fick jag tokpanik, tvärvände och gasade iväg tillbaka in i villaområdet med en hastighet som skulle lämnat  Rossi, Lorenzo och Stoner hostande i dammet. Snutarna fattade givetvis att det låg nån illgärning bakom min hastiga sorti och tog omedelbart upp jakten. Jag hade emellertid både försprånget och incitamentet så jag rundade ett par villakvarter och styrde sedan upp i skogen där jag kastade mig ner i ett ormbunkssnår och låg och tryckte när snuten passerade. Jag är säker på att Bruce Willis, med benäget bistånd av en manusförfattare, hade gjort flykten mycket ballare, skuttat mellan långtradare, rasande broar och krashande jaktplan osv, men jag valde att trycka bland ormbunkar.
Men ormbunkarna funkade. Snuten cirklade runt ett tag men gav snart upp och försvann och min hittills enda polisjakt var till ända.

IV.3 Hembränt
Organiska lösningsmedel, specifikt etanol, intresserar unga män i moppeåldern. Det anses behövas för att närma sig det täcka könet, eller i alla fall garantera framgång i sagda närmande. Exakt hur mekanismen med vilken lösningsmedlet bidrar är inte 100% utredd och fältstudier visar att det t.o.m. kan inverka menligt i vissa koncentrationer. Dessa fakta är emellertid inget som rubbar den i det närmaste religiösa övertygelsen hos unga män om etanolens välgörande effekter.

Etanol har dock ett problem och det är att samhället inte till fullo förstått hur nödvändigt ämnet är för unga mäns sociala framgång och till och med satt upp restriktioner i form av åldersgränser som gör det svårt att få tag på det.

Problem är dock till för att lösas och lösningen på lösningsmedelsbristen (häpp!) hette då "hembränt". Mr G och Mr H gick båda processteknisk linje på gymnasiet och ansågs därför efter två till tre veckor in på första terminen vara auktoriteter på området. En vacker apparat, helt i rostfritt med fyllkroppskolonn fylld med korta glasrör löddes samman. En skönhet. Sen var det bara att sätta mäsken, vänta lite och sedan bränna. Vätskan filtrerades sedan genom aktivt kol och en lämplig essens tillsattes. Man ville ju inte vara bonnig och dricka spriten ren.

Årsta International var en populär grogg som består av hembränt och Vårby Cola i lika delar. Pajala Sunrise, hembränt med en korvskiva, var också populär. Fast vanligast var att blanda skiten med grape tonic och dricka ur flaskan. Det var lite lömskt för groggen fick en alkoholstyrka på ca 40%, dvs som Explorer ungefär.

Vid ett tillfälle fick vi iden att åka in till Grönan på amatörernas afton, alltså Valborg. Grape-tonic-tricket funkade och vakterna släppte in både oss och spriten. Väl inne bestämde vi oss för radiobilarna. I kön stod två brudar som vi började snacka med. Dom var uppenbarligen smartare än vakterna och bad att få smaka lite sprit. OK, sa vi, men det är starkt. Det fnös dom bara åt och drack med bubblor i flaskan av den förtioprocentiga groggen.
Sen åkte vi radiobil och krockade runt. När det var över lämnade alla bilarna och gick ut. Alla utom dom två brudarna förståss, dom satt kvar i sina bilar.
Jag vet inte hur det gick för dom sedan men jag hoppas det räckte med att dom sov ruset av sig.

En annan hembränt-episod var Mr U:s försök att bränna hemma. Mr. U var en snubbe som var ett år yngre än oss men fick hänga med oss ändå. Han hade en inomhusswimmingpol och föräldrar som ofta var bortresta samt var en rätt kul typ på många sätt. Han observerade försöken med hembränning och deltog i konsumtionen och, helt införstådd med etanolens välsignelser som han var, beslutade att börja bränna själv. Men han måste göra det på sitt sätt, givetvis.

Så han satte mäsk i ett mörkt hörn av källaren och byggde en apparat på känt maner. Så långt allt bra men sen slog det slint. Han behövde nånstans att bränna och det kunde han ju inte göra när föräldrarna var hemma. Själv gick han ju i skolan dagtid så det fanns ett problem att lösa.

Lösningen blev att han röjde ur ett klädskåp han hade på sitt rum. I ena halvan ställde han kokplattan med apparaten på. Ångan leddes genom ett rör in i andra halvan av skåpet där kylaren monterades och en liten skål där spriten skulle samlas upp placerades. I samma halva ställde han även en hink med vatten som fick cirkulera genom kylaren med hjälp av en pump. En "intressant" lösning som, kanske, kunde fungera.

U var dock en obotlig optimist och funderade ett par sekunder (vad kan gå  fel?) innan han fyllde på med mäsk, slog på anordningen och begav sig till skolan. Jag misstänker att tanken att testa först, innan man började med "fullskalig" produktion, inte föll honom in. Alls.

Exakt vad som hände vet jag inte men troligen så hettades vattnet i hinken upp så att kylaren slutade fungera och ångorna spred sig i huset. Resultatet var i alla fall att när U kom hem från skolan så stank hela huset mäsk (det var en stor villa). Han fick brått att dölja arrangemanget i sitt rum och vädra hela huset. När hans föräldrar kom hem var det mesta av stanken borta och han visste givetvis inte alls vad det var som luktade.


IV.4 Avslutning med teaser
Det var nog för idag barn. Nästa avsnitt blir kanske om motorcyklar, U's misslyckade försök till custombygge och kanske om hemmagjorda sprängmedel.


Och så kanske den uppmärksamme läsaren noterat att kronologin inte stämmer till hundra procent. Det är nog riktigt, när man blir så gammal som jag har man svårt att hålla reda på årtal och i vilken ordning saker hände. Jag bestämde mig för att skita i det och bara skriva vad jag kommer på. Deal With It!

Men allt jag skriver är sant. Kanske inte sant i den betydelsen att det verkligen var det som hände men sant i den betydelsen att det är så här jag kommer ihåg det.

Eder Mystery Man har talat.

Sossarna har utsett en ny stormästare

Jag trodde jag var en politisk idiot men det visade sig att jag var ett politiskt geni som förutsåg denne "Juholt" (eller vad faan han heter) för länge sedan:
http://mysteriummannen.blogspot.com/2010/11/s-nya-partiledare.html

Ahh.... segerns sötma....

/Mystery Man har talat

MMM Kapitel III

Mystery Mans Memoarer, Kapitel III

Vid pass 13-14 års ålder hade jag och min bästis G kommit fram till att custom var ett måste. Eftersom de snabbaste fordonen vi fick framföra var cyklar så fick det bli custom-cyklar. Det kan dock sägas på en gång att en trampcykel med aldrig så lång framgaffel och hög sissy-bar är en riktigt dålig brudmagnet. De flesta exemplar av det täcka könet har förstånd att sakta backa undan för att på säkert avstånd vända sig om och springa vid åsynen av ett sådant fordon.

Nu var det inget som direkt bekymrade oss, faktiskt. Vi visste att vi redan hade namn om oss som töntar och hormonerna hade ännu inte riktigt satt igång så vi pysslade på i godan ro.

Sedan vart det mopedålder. Som jag tidigare nämnt så tyckte min bästis G. och jag att mopeder var lite töntiga. Detta hade vi dock arbetat bort när femtonårsdagen slog till med full kraft och jag övertygade mina föräldrar att köpa mig en moped. Det blev en Husqvarna eller möjligen var det en MCB med Husqvarna-motor. Lustigt nog har jag ingen aning. Den var gammal när jag fick den och det spelar ingen roll. Så här ungefär såg den ut, fast blå:

Ingen speciellt ball moped direkt. Min polare G., som hade så mycket bättre koll, skaffade en Rusch:

Rusch var en svenskbyggd moped som jag tror producerades på Kungsholmen i Stockholm, men det är jag inte säker på. Hur som helst var den cool för den såg ut som en MC och hade dubbla avgasrör (man kan se det på bilden om man tittar noga). På den tiden fattade man inte att en framgaffel av "Earles"-typ inte var så hippt och att två avgasrör på en moped är närmast löjeväckande.

Min polare Mr. G. byggde om sin Rusch genom att sätta på ett hejdundrande stort bakdrev och cross-däck, trimmade motorn lite samt började köra i skogen. Han hade redan passerat custom-stadiet och gått över till skogsåka. Själv insåg jag snabbt att min Husqvarna/MCB aldrigt skulle bli nån övertygande cross-hoj, hur grova däck jag än satte på den så jag bestämde mig för att göra den till en chopper.
Den exakta tankegången när jag fick in i huvudet att jag hade ett bra material för chopperbygge kan jag tyvärr inte redogöra för. Den måste dock ha varit mycket märklig och jag kan inte heller skylla på droger, eftersom jag inte brukade sånt på den tiden.

Nåja, ideer behöver inte vara bra för att genomföras. Framgaffeln förlängdes genom att jag svarvade förlängare i skolan. Vi hade nån form av "verkstadspraktik" ett par timmar i veckan och läraren var juste och lät oss hålla på med lite av vi ville. Kanske för att jag och polaren var dom enda som valt det av intresse och inte för att det verkande enklare än alla andra alternativ. Som unga spolingar fattade vi aldrig hur bra vi hade det med en sådan lärare utan tyckte nog han var lite fånig. Nåja, man lär sig.

Av praktiska och hållfasthetsskäl begränsade sig förlängningen till ca 20cm. Så här i efterhand fattar jag inte att skiten höll, men jag slapp käka asfalt i alla fall.

Jag fick tag på en hjälm i grön flejk och då skulle såklart moppen också vara flejkgrön. Sånt fanns på sprejburk på macken. Sadel gick ju inte för sig så den byttes mot en hemmagjord limpa klädd med svart galon. En sissybar monterades och ett högt styre, sånt där kantigt, har glömt vad det kostade, monterades.
Resultatet var väl ingen show-vinnare precis men jag puttrade runt på den där ett tag och, om nån säger er att en flejkgrön choppad Husqvarna moppe är en brudmagnet, så tro dom inte. Precis som med cyklarna så backade dom försiktigt undan tills dom var på säkert avstånd och sprang så fort dom kunde.

Här skulle det ju sitta fint med en bild på choppern men dels var inte kameror riktigt uppfunna på den tiden dels hade nog inte mitt alster fastnat på bild. Jag tror inte ens att jag ansåg det vara något värt att dokumentera för kommande generationer. Den komiska aspekten på sånt här begriper man inte så bra i den åldern.
Slutklämmen blir nog att den svenska custom-scenen tjänade på att jag då och där insåg mina begränsningar och inte fortsatte att våldföra mig på fordon i nån större utsträckning.

Mopedåldern är trots allt kort och 125or började dyka upp på radarn. En polare som hängde med oss, Mr. L. hade en Zundapp 125a och den vara bara så ball och snabb. Mannen var kung på gatan. Vi fick provköra lite och den gick såinihelvete fort.
Sen trimmades det en del. Inte så mycket jag, dels var jag för feg dels var Husqvarnamotorn inte direkt lättrimmad. Lucka kolv kanske, och plana topp, men så mycket mer blev det inte. Men jag hade en annan kompis, Mr H, som trimmade  friskt. Han hade bland annat en Zundapp med en mytomspunnen fem-halva som, enligt sägnen, skulle ge femochenhalv hästkraft. Och så hade han en uppborrad förgasare med öppning som ett stuprör, fast den funkade bara om man monterade den baklänges. Ett mysterium som än i denna dag är olöst.

En dödsryckning hann vi dock med, Mr.G och jag innan vi lämnade custom-scenen och det var en minibike. Mr. Gs farsa hade folk som kunde svetsa på jobbet så han hjälpte oss att få ramen svetsad. Motorn var en Husqvarna moppemotor och hjulen var skottkärremjul monterade direkt på Monark moppenav, så vi hade bromsar både fram och bak. När den här blev klar var kameror uppfunna så den finns det faktiskt bilder på.

Som synes dubblerar ramen som tank och den hade både ljus och tuta.

Och här till höger ser vi yours truly, the Mystery Man framföra sagda minibike på bakhjulet.

Den där minibiken utsatte vi för diverse drivmedelsexperiment. Den gick att köra på thinner, men det luktade faan och den gick som en sopa.
Att köra på fotogen gick också men då fick man starta på bensin och det luktade skumt.

Detta får vara nog för den här gången.

Nästa avsnitt i mina, numera berömda, memoarer kommer nog handla om hembränt, polisjakter, grov (nåja) kriminalitet och stalking.

Svedalas första custom, Blomster 1902

Jag avbryter tillfälligt mina memoarer för att meddela att jag besökte MC-mässan och i MCHKs (MotorCykel Hysteriska Klubbens) monter fanns vad som förmodligen måste vara sveriges första custom.

Blomster 1902

Detta är vad som sägs om hojen på skylten:

Den här motorcykeln framställdes av en man vid namn Blomster i Kinna i Västergötland. Motorn är fransk av fabrikatet Ixion och var avsedd för att monteras ovanför framhjulet som drevs av en friktionsrulle. Den här placeringen var ju inte den bästa med tanke på tyngdpunkt och viktfördelning och Blomster monterade den i ramen och konverterade den för remdrift. Motorn är troligen den första kommetsiellt tillverkade tvåtaktaren. 

Motor: Ixion encylindrig 50cc tvåtakt.

Tändning: Torrbatteri och spole. Brytarna på motoraxeln som är försedd med brytarkam. 

Förgasare: Flottörförgasare med ställbart munstycke och luftspjäll.

Kraftöverföring: Kilrem från remskivan på motoraxeln till den undre remskivan. Kedja därifrån över kopplingen och slutligen kilrem igen till bakhjulet.

Däck: Vulstfälgar med 20x1.5 tum vulstdäck.

Bromsar: Dels den vanliga bakhjulsbromsen i cykelnavet dels en bromskloss på en av remskivorna.

Den här mannen hade inte inställningen "less is more" vilket kanske framgår bättre av denna bild:

Lägg märke till att bensintanken sitt längst ned. Det ger ju i och för sig en låg tyngdpunkt i början av rejset men gör att man måste pumpa upp lite soppa till den lilla övre tanken då och då. Det är det handtaget uppe till vänster är till för.

Liten detaljstudie:

Man blir himla nyfiken på hur den där tvåtaktaren egentligen fungerade med tanke på att insuget verkar sitta mitt i vevhuset.

Och här en bild på elsystemet:

Man kan konstatera ett par saker:
Först måste man känna en viss beundran för den "die hard" attityd denne Blomster måste ha haft. Han måste dessutom ha haft otroligt kul när han snickrade ihop den här.

Sen kan man tycka att I vissa stycken har inte Custom-scenen kommit så mycket längre än så här. Jag syftar naturligtvis på alla dessa konstiga lösningar på enkla problem. Blomster-mannen var en pionjär, så här måste man lämna en del svängrum men i dag??

En del förståsigpåare hävdar att trenden nu går mot körbara hojar med goda prestanda och om det är sant så har man egentligen bara slutit cirkeln. Körbarhet var ju precis det Blomster vill uppnå.

Mystery Man Har Talat.

MMM Kapitel II

Mystery Mans Memoarer, Kapitel II

Så var det då dax för det andra kapitlet i mina berömda memoarer. I det första avhandlade jag min späda ungdom och gav en liten teaser på vad man kan vänta sig i kapitel 2 (detta kapitel).

Som små snorungar ofta gör så växte jag upp och skaffade mig en "bästis" Mr. G. Vi kallar honom Mr. G för att Gunnar vill nog vara anonym. Jag nämnde mopeder i förra kapitlet men innan det så ägnade vi oss mest åt bilar. Ja, bilar och bilar, det fick begränsas till ett årligt besök på Hot Rod Show och kärror och Revell-byggsatser.

Om Hot Rod Show finns inte mycket att säga mer än att vi lyckades får både Picko Trobergs och Joakim "Jocke" Bonniers autografer. Detta måste då varit en bit innan 1972 för det var det året Jocke Bonnier la hjälmen på hyllan för gott och bytte rejsoverallen mot en träfrack. Det gick, bokstavligen, åt skogen i 200+ km/h på Mulsannerakan i Le Mans 24-timmars. Skit när sånt händer. Nog om det.

Men vi var lite för unga för att framföra motorfordon utan att riskera rådiga ingripanden från "farbror blå" (som poliserna kallades på den tiden) och eftersom TV knappt var uppfunnet och Microsoft ännu inte släppt nån X-Box fick vi acceptera verkligheten och göra det bästa möjliga av den.

I närheten av Mr Gs bostad fanns en hyfsad backe där inga bilar fick köra så iden att använda gravitation som drivkraft dök upp. Ett par kärror knåpades ihop. Den mest avancerade hade ratt och "riktig" styrning (som jag tror Mr Gs stabbe (farsa (pappa alltså)) snodde ihop).  Så vi släpade kärrorna upp för backen och lät sedan gravitationen ta oss upp i hastigheter som gjorde oss till en fara för allmänheten utan att bryta mot nån annan lag än möjligen "vårdslöst beteende". Goda tider!

Sen bar det sig inte bättre än att ett gäng gubbar (och möjligen gummor) som kallade sig "Hell Drivers" hade en show på Skarpnäcksfältet (om jag inte missminner mig). 

Skarpnäcksfältet var på den här tiden ett gammalt flygfält där man hade biltävlingar och liknande emellanåt och övriga tider huserade en segelflygklubb där. I östra kanten fanns det också nån sorts "motorgård" med motorcyklar (jag såg aldrig nån bil där) och där fanns också en liten improviserad crossbana där motorcyklarna rastades under de sällsynta stunder då dom fungerade.

Vi var för små för att delta men inte för små för att cykla dit och begapa.

Men "Hell Drivers" var det. Vi, jag och Mr G var där och tittade på med stora runda ögon. Dom hoppade mellan ramper, körde på två hjul, krockade och betedde sig allmänt allmänfarligt.

Och vad tror ni sen händer när två påverkbara ungar får se detta.

Vi hade kärrorna. Vi hade backen. Vi hade t.o.m. en gammal störtkruka, som förmodligen skyddade lika bra som ett durkslag men....

Så vi snickrade ett par ramper, ställde dom längst ned i backen med ett par meters mellanrum och drog upp kärran. Ramperna var inte mer en ett par decimeter höga men jag är ganska säker på att den här "detta vi måste testa"-attityden inte hade sanktionerats av våra föräldrar.

Märkligt nog gick det ganska bra. I första hoppet hoppade vi längre än beräknat men det var bara att flytta "landningsrampen". Att hoppet lika gärna kunde varit för kort begrundade vi inte alls. 

Men ramper blev lite fjantigt, Hell Drivers hade ju krockat bilar, så det borde vi också göra. 

Så vi snickrade ihop en kärra vars enda uppgift var att gå sönder. Vi var kloka nog att inse att det enklast uppnåddes med minimalt användande av fästelement (spik och skruv). Sen ställde vi den på tvären längst ned i backen, drog upp den andra kärran, tryckte ned störtkrukan över öronen och skred till verket.

Antiklimaxen i den här berättelsen är att vi inte skadade oss ett dugg. Inga brutna nackar, ben, eller fingrar. Inte ens ett skrubbsår. Kärran, vars uppgift det var att gå sönder, gick sönder. Så var det med den saken.

Och så var det Revell bilbyggsatser. Mr. G. var en fena på bilbyggsatser. Han hade säkert ett 20-tal snyggt hopsatta och lackade stående på sitt rum. Själv fick jag ihop en 5-6 stycken. Mest kommer jag ihåg en som hette Tijuana Taxi (den hade ingen som helst likhet med den legendariska dragracern Tijuana Taxi, som lär vara byggd på en 1974 Ford Maverick) men var rätt kul. Mina bilar var rätt klantigt hopsatta med limkladd här och där men dom fick i alla fall en hedersplats på nedersta hyllan i en sån där vägghängd string-hylla som var så inne då.

Dålig förvaring
för modellbilar.

En eftermiddag när jag kom hem hade en av de övre skruvarna som höll stringhyllan lossnat och bilarna åkt i golvet, tätt följda av alla böcker som stod på de övre hyllplanen. Universum hade gett mig ett klart och tydligt budskap som inte kunde missförstås ens av en ung man som jag så där slutade min modellbyggarkarriär.
De modeller som jag i fortsättningen byggde var i huvudsak avsedda att sprängas med kinapuffar. Det gäller att förekomma universum.

Vi slutatde väl med kärror i 10-11årsåldern, det var lite barnsligt. I stället byggde vi en cykelbil. Den var nästan värd ett kapitel i sig. Måste ha vägt 100kg, typ, byggd av tvåtumfyra (som man sade då) och med rattstyrning, egenhändigt hopknepad. Nu bar det sig inte bättre än att när vi var klara så "upptäckte" vi att när man vred ratten åt höger så svängde cykelbilen åt vänster. Intressant. Men vi lät oss inte nedslås av det, "det är väl bara att komma ihåg" tyckte vi.
Efter ett antal frontalkollisioner med träd (det är otroligt svårt att arbeta bort ryggmärgsreflexer) så byggde vi om styrningen.

Under den här perioden tyckte vi att allt som inte hade 4 hjul, V8 och kom från väster var totalt ointressant. Detta trots att vi bara hade en dimmig uppfattning om vad en "V8" egentligen var.
Mopeder var löjligt och motorcyklar meningslösa. Vi skulle minsann vänta och skaffa oss "riktiga" åkdon när tiden var inne. Ack vad dumma vi var.

Men när moppeåldern väl började närma sig på allvar och det verkligen presenterades en möjlighet att framföra motordrivna fordon försvann de här ideerna som i ett nafs. Men det får bli nästa kapitel. Kanske.