MMM Kapitel III

Mystery Mans Memoarer, Kapitel III

Vid pass 13-14 års ålder hade jag och min bästis G kommit fram till att custom var ett måste. Eftersom de snabbaste fordonen vi fick framföra var cyklar så fick det bli custom-cyklar. Det kan dock sägas på en gång att en trampcykel med aldrig så lång framgaffel och hög sissy-bar är en riktigt dålig brudmagnet. De flesta exemplar av det täcka könet har förstånd att sakta backa undan för att på säkert avstånd vända sig om och springa vid åsynen av ett sådant fordon.

Nu var det inget som direkt bekymrade oss, faktiskt. Vi visste att vi redan hade namn om oss som töntar och hormonerna hade ännu inte riktigt satt igång så vi pysslade på i godan ro.

Sedan vart det mopedålder. Som jag tidigare nämnt så tyckte min bästis G. och jag att mopeder var lite töntiga. Detta hade vi dock arbetat bort när femtonårsdagen slog till med full kraft och jag övertygade mina föräldrar att köpa mig en moped. Det blev en Husqvarna eller möjligen var det en MCB med Husqvarna-motor. Lustigt nog har jag ingen aning. Den var gammal när jag fick den och det spelar ingen roll. Så här ungefär såg den ut, fast blå:

Ingen speciellt ball moped direkt. Min polare G., som hade så mycket bättre koll, skaffade en Rusch:

Rusch var en svenskbyggd moped som jag tror producerades på Kungsholmen i Stockholm, men det är jag inte säker på. Hur som helst var den cool för den såg ut som en MC och hade dubbla avgasrör (man kan se det på bilden om man tittar noga). På den tiden fattade man inte att en framgaffel av "Earles"-typ inte var så hippt och att två avgasrör på en moped är närmast löjeväckande.

Min polare Mr. G. byggde om sin Rusch genom att sätta på ett hejdundrande stort bakdrev och cross-däck, trimmade motorn lite samt började köra i skogen. Han hade redan passerat custom-stadiet och gått över till skogsåka. Själv insåg jag snabbt att min Husqvarna/MCB aldrigt skulle bli nån övertygande cross-hoj, hur grova däck jag än satte på den så jag bestämde mig för att göra den till en chopper.
Den exakta tankegången när jag fick in i huvudet att jag hade ett bra material för chopperbygge kan jag tyvärr inte redogöra för. Den måste dock ha varit mycket märklig och jag kan inte heller skylla på droger, eftersom jag inte brukade sånt på den tiden.

Nåja, ideer behöver inte vara bra för att genomföras. Framgaffeln förlängdes genom att jag svarvade förlängare i skolan. Vi hade nån form av "verkstadspraktik" ett par timmar i veckan och läraren var juste och lät oss hålla på med lite av vi ville. Kanske för att jag och polaren var dom enda som valt det av intresse och inte för att det verkande enklare än alla andra alternativ. Som unga spolingar fattade vi aldrig hur bra vi hade det med en sådan lärare utan tyckte nog han var lite fånig. Nåja, man lär sig.

Av praktiska och hållfasthetsskäl begränsade sig förlängningen till ca 20cm. Så här i efterhand fattar jag inte att skiten höll, men jag slapp käka asfalt i alla fall.

Jag fick tag på en hjälm i grön flejk och då skulle såklart moppen också vara flejkgrön. Sånt fanns på sprejburk på macken. Sadel gick ju inte för sig så den byttes mot en hemmagjord limpa klädd med svart galon. En sissybar monterades och ett högt styre, sånt där kantigt, har glömt vad det kostade, monterades.
Resultatet var väl ingen show-vinnare precis men jag puttrade runt på den där ett tag och, om nån säger er att en flejkgrön choppad Husqvarna moppe är en brudmagnet, så tro dom inte. Precis som med cyklarna så backade dom försiktigt undan tills dom var på säkert avstånd och sprang så fort dom kunde.

Här skulle det ju sitta fint med en bild på choppern men dels var inte kameror riktigt uppfunna på den tiden dels hade nog inte mitt alster fastnat på bild. Jag tror inte ens att jag ansåg det vara något värt att dokumentera för kommande generationer. Den komiska aspekten på sånt här begriper man inte så bra i den åldern.
Slutklämmen blir nog att den svenska custom-scenen tjänade på att jag då och där insåg mina begränsningar och inte fortsatte att våldföra mig på fordon i nån större utsträckning.

Mopedåldern är trots allt kort och 125or började dyka upp på radarn. En polare som hängde med oss, Mr. L. hade en Zundapp 125a och den vara bara så ball och snabb. Mannen var kung på gatan. Vi fick provköra lite och den gick såinihelvete fort.
Sen trimmades det en del. Inte så mycket jag, dels var jag för feg dels var Husqvarnamotorn inte direkt lättrimmad. Lucka kolv kanske, och plana topp, men så mycket mer blev det inte. Men jag hade en annan kompis, Mr H, som trimmade  friskt. Han hade bland annat en Zundapp med en mytomspunnen fem-halva som, enligt sägnen, skulle ge femochenhalv hästkraft. Och så hade han en uppborrad förgasare med öppning som ett stuprör, fast den funkade bara om man monterade den baklänges. Ett mysterium som än i denna dag är olöst.

En dödsryckning hann vi dock med, Mr.G och jag innan vi lämnade custom-scenen och det var en minibike. Mr. Gs farsa hade folk som kunde svetsa på jobbet så han hjälpte oss att få ramen svetsad. Motorn var en Husqvarna moppemotor och hjulen var skottkärremjul monterade direkt på Monark moppenav, så vi hade bromsar både fram och bak. När den här blev klar var kameror uppfunna så den finns det faktiskt bilder på.

Som synes dubblerar ramen som tank och den hade både ljus och tuta.

Och här till höger ser vi yours truly, the Mystery Man framföra sagda minibike på bakhjulet.

Den där minibiken utsatte vi för diverse drivmedelsexperiment. Den gick att köra på thinner, men det luktade faan och den gick som en sopa.
Att köra på fotogen gick också men då fick man starta på bensin och det luktade skumt.

Detta får vara nog för den här gången.

Nästa avsnitt i mina, numera berömda, memoarer kommer nog handla om hembränt, polisjakter, grov (nåja) kriminalitet och stalking.