MMM Kapitel VI

Mystery Mans Memoarer Kapitel VI

Så nu, min förväntansfulle läsare (jag hade tänkt skriva "mina förväntansfulla läsare" men då det inte är säkert att det är mer än en så passar "min" lika bra) här kommer ytterligare ett rafflande kapitel i mitt innehållsrika och spännande liv. Eller nåt. Den här gången blir det motorcyklar, eller i alla fall lätta motorcyklar, vilket på den här tiden var 125or med bortåt 20 hästkrafter, inga mesiga 11kW som dagens gasglada ungdom får nöja sig med utan hästkrafter, som ju är mycket ballare än kilowatt.


Motorcyklar
Som jag i tidigare kapitel låtit påskina så hade Mr. G. gått vidare till enduro på moppe-fronten. Fast det hette inte "enduro" då utan det mer svenskklingande "tillförlitlighet". När det så var dax för lätt motorcykel så föll hans val på en Monark 125 ISDT och eftersom jag alltid, nästan, härmade allt han gjorde köpte jag en likadan. Eller "köpte" är kanske inte helt rätt, snarare övertalade min allt för snälla föräldrar att köpa en åt mig. Om jag inte minns fel kostade hojen 5200 riksdaler och den kom i en platt låda så man fick montera på styre och lite annat själv. Som IKEA, ungefär. Fast av järn.

Eder hjälte på sin stolta springare, iförd tidsenlig skyddsutrustning.

Men stopp där! Så enkelt går det väl inte att gå från moped till lätt MC? Krävdes det inte körkort?
Jo, det är sant men det är faktiskt inte förbjudet att äga en hoj om man inte har körkort. Så det gjorde vi. Dessutom var vi larvigt laglydiga och skulle inte drömma om att köra dessa bestar utan sanktion från trafiksäkerhetsverket. Absolut inte. Fast starta motorn kan vi väl göra, bara för att höra, så vi ledde ut cyklarna på Årstafältet och kickade igång dom, bara för att höra hur dom lät. Och det gjorde dom. Prova att lägga i en växel kan väl inte vara så farligt? Nej det var det visst inte.

Sen gick det som det gick och även om vi, av respekt för sammhällets institutioner, eller möjligen av rädsla för att åka fast, höll en mycket låg profil.

Körskola och uppkörning med frånkörning
Livet var i många stycken enklare då och hade man MC-körkort fick man köra lätt MC (upp till 125cc) tills man fyllde 18 och sen fick man även köra tung MC (mer än 125cc). Jag och Mr. G. gick i körskola och fick köra på en liten 80-kubikare som var marginellt tyngre än en damcykel. Oerhört lättkörd även om väghållningen förmodligen också matchade en damcykel, men sånt begrep man inte då. Körskolan gick bra och teoriprovet likaså så då var det dax för uppkörning som, som idag, bestod av manöverprov följt av körande i trafik. Manöverprovet på 80-kubikaren var naturligtvis inga problem så då var det dax att köra i trafik.

Besiktningsmannen hade en radio men det var ur lag så instruktionerna var enkla, besiktningsmannen kör bakom och blinkade när han ville vi skulle svänga åt nåt håll. Uppkörningen skedde i Västberga i södra Stockholm och det bar iväg lägs E4an söderut. Vi låg i högerfilen och höll stadig fart. När vi närmar oss Bredäng inser jag att den här filen svänger höger och besiktningsmannen har inte gett tecken att svänga höger så jag lyckas i stista stund byta fil och köra vidare, rakt fram, på E4an. En snabb blick åt höger avslöjar att besiktningsmannen inte lyckades byta utan kör av mot Bredäng.

Om jag var nervös innan detta hände så kan ni kanske tänka er vilka tankar som  for igenom en 16-årig ynglings huvud i den här situationen. Nej just det, inga tankar alls! Det första som slog mig var att jag borde åka tillbaka till Västberga, där vi startat och nöjd med den planen övergick nu allt fokus på att exekvera sagda plan. För dom som inte känner till det är det en bra bit till nästa avfart, mot Skärholmen, och det är inte en avfart där dom gjort det enkelt att vända tillbaka. Kom också ihåg att jag vid den här tidpunkten aldrig kört själv på en motorväg och hade absolut noll koll på hur man hittar längs vägarna.

Hur som helst hittade jag tillbaka till Västeberga, men jag har faktiskt ingen aning om hur. Väl där fick jag vänta länge eftersom besiktningsmannen naturligtvis trodde att jag stannat nånstans och väntade på honom (vilket hade varit det vettiga) så han hade farit runt och letat efter mig. Har var något irriterad och informerade mig om vad jag borde gjort, dvs stannat och väntat. Jag hade redan börjat misstänka att jag inte skulle få nåt körkort den dan och blev nu än mer övertygad om den saken.

Till min stora förvåning vart jag godkänd, och detta utan att köra en meter till. Så här efteråt inser jag att besiktningsmannen måste trots all blivit oerhört lättat när han såg mig. En borttappad, eventuellt förolyckad, körkortsaspirant är nog inget bra karriärsteg. Så nu kunde jag göra vägarna osäkra helt lagligt.

Mr G fick också körkortet den dan, utan incidenter.

Egenheter hos min MCB 125 ISDT
Det var nog en ganska pålitlig hoj på det hela taget men elsystemet var det kanske lite si och så med. Det liknade ett moppe-elsystem men var inte många olika spolar inanför svänghjulet utan en enda rosa plastklump som hade en tendens att ge upp ibland. Då blev man stående till dess en ny rosa plastklump inhandlats och skruvats dit.

Det skedde ett par gånger för mig och bland annat en gång i Bromma. Då fick jag leda hojen hem till Enskede genom stan. Fantastiskt vilka roliga kommentarer man får från gamla gubbar när man leder en hoj genom stan.

En annan egenhet var att det satt en "ljuddämpare" efter expansionskammaren. Den var fodrad med stålull som omedelbart blåste ut. Vi gjorde några försök att stoppa in ny stålull i den och t.o.m. montera egna dämpare men utan stor framgång. Det kan i och för sig sägas att vi kanske inte hade detta som högsta prioritet. Resultatet blev i alla fall att hojarna förde ett infernaliskt oväsen. Vi hade hund då och morsan hävdade att hunden alltid gick till ytterdörren och ställde sig att vänta på mig ca 5 minuter innan jag anlände.

En mindre kul egenhet var att växlarna hade en tendens att hoppa ur i de besvärligaste situationer. Ett tillfälle speciellt kommer jag ihåg när jag var på väg uppför en liten brant på 3-4 meter kantad med sprängsten. Nästan ända uppe hoppade växeln och jag och hojen dråsade bakåt. Givet all sprängstenen så misstänkte jag kraftigt att det var pärleporten nästa som gällde men jag landade mellan stenarna. Det var en obehaglig upplevelse men det var bara hojen och kaxigheten som fick några allvarligare törnar.

Och ibland tog bensinen slut. Vid ett tillfälle hade jag bråttom hem men fick stå och kicka hojen i flera minuter utan att nåt hände. Då slog det mig att det nog var soppan så jag slog på reserven (hojen hade soppakran av gammalt klassiskt moped-snitt). Jag kickade vidare men inget hände. Nu började jag bli rejält förbannad och fattade inte alls att problemet var att soppan inte hade hunnit rinna ner i förgasaren så jag lägger i tvåan och börjar försöka springa igång hojen. Fortfarande inget. Då springer jag igen och vrider på fullgas. Då startar hojen och eder hjälte hänger som en flagga i styret. Kontrollen är naturligtvis inte på topp i den situationen så hojen går omkull med undertecknad krampagtigt hängade i styret. Kullkörningen resulterar i en, möjligen elegant, framåtvolt och jag landar hårt på ändalykten. Var jag irriterad tidigare var jag topp tunnor rasande på hojen nu, sliter upp den, kickar igång och kör hem.

Väl hemma märker jag att byxbenet är blött. Närmare inspektion visar att det är blod som rinner från ett sår jag i höger skinka. Ärret från såret kan fortfarande sköjas, 40 år senare. Fast det är ju en kroppsdel som man lyckligtvis sällan har anledning att visa upp och om man mot förmodan skulle drista sig till detta är det nog hur som helst inte så viktigt hur vackert arschlet är.

Polares Hojar.
En polare hade en Maico 125, men kåpförsedd historia med slidmatad tvåtaktare som antogs gå utav bara helvete. Detta kunde sällan verifieras då den väldigt sällan startade som den skulle. Han köpte senare en gammal Husqvarna 360 med växel på höger sida och bromspedalen på vänster. Den måste varit från tidigt sextiotal eller rent av sent femtiotal men med sina 360cc så gick skitfort, tyckte vi. Den hojen framfördes utan lov från länsman och var "intressant" att köra med tanke på att man oftast växlade ned i stället för att bromsa när läget blev "prekärt", som det heter.

En annan kompis hade en Yamaha 125a med dubbelt så många cylindrar som våra men den var ändå ganska trött. Jag minns att vi hittade Fiat märken som passade precis över Yamaha-märkena på hans hoj. Dom klistrades snabbt dit och så for han runt ganska länge. Han hävdade att det genererade många frågor på bensinmackarna när han rullade in med sin Fiat-Yamaha. Detta minne fick mig att småle en del åt de Fiat-sponsrade Yamaha cyklarna som Rossi och Lorenzo körde i MotoGP för ett par år sedan.

Bensinmackarna
Bensinmackar ja. Vid det här tiden började det dyka upp sedelautomater på mackarna. Jag kommer ihåg att för en tia fick man sju liter och det fyllde precis tanken på MCBn. Sist jag fyllde upp bilen gick det på nära tusenlappen. The times they are a-changing, som han Dylan sjunger i den gamla visan...

Det låg vid den här tiden en underbar gammal mack vid Bolidenplan som sålde olja på lösvikt (det förekom då) men som revs i slutet av åttiotalet för att ge plats åt ett kontorshus som aldrig blev byggt eftersom stålarna helt plötsligt tog slut i fastighetsbranchen. Det var en mack byggd på femtiotalet i vad som måste ha varit en riktigt ultramodern stil då det begav sig. Fasaden var elegant utsvängd och hela byggnaden såg lite ut som om den var förberedd på att ta emot de där flygande bilarna som man på femtiotalet var säker på skulle finnas trettio år senare. Macken ersattes av ett provisorium som skulle finnas ett par år innan det fantastiska huset som aldrig blev byggt skulle vara klart. runt 20 år senare försvann även provisoriet när södertunneln öppnade och trafiken försvann ner under jord.
Ibland känner man sig mycket gammal......

/Eder Mystery Man som loggar ut för den här gången....